KRÖNIKA: Varför tillåts myndighetsledningar vara aktivister?

Om jag endast fick säga två saker som vi i den moderna världen främst fått ärva från de gamla grekerna skulle säga akademierna och filosofin. En av de allra största namnen från denna tid är utan tvekan Aristoteles. Han startade sin egen akademi, Lykeion, och hade en egen filosofisk inriktning, teleologin. Den senaste tidens utveckling till följd av Uppsala universitets utrikespolitiska ställningstaganden ger skäl att reflektera över hans bidrag till vårt tänkande idag. Något som även Justitiekanslern (JK) och Regeringen tycks ha missat i skolbänken.

Allt har ett syfte, menade Aristoteles. Hammaren är till för att slå i spik, ögat för att se – och en myndighet för att utöva sitt uppdrag inom givna ramar satta av regeringen. Men till skillnad från annat definieras  deras syfte inte av naturen utan av juridiken, som i sin tur är formad av politiken. Den som vill förstå vad en myndighet ska göra måste alltså förstå dess rättsliga mandat.

Att denna insikt gått förlorad blev tydligt den 21 maj i år, då Uppsala universitets konsistorium – med vänsteraktivisten Anne Ramberg i spetsen – valde att offentligt ta ställning i ett pågående krig på andra sidan jordklotet. I kraft av sitt maktposition försökte man påverka Sveriges utrikespolitik, något som faller långt utanför universitetets syfte och befogenheter. 

Beteendet är olämpligt av flera skäl. Det anmäldes också till Justitiekanslern av Academic Rights Watch (ARW).

För det första strider agerandet mot grundlagen och högskolelagen. Universitet är, liksom andra, statliga myndigheter och har enligt regeringsformen lydnadsplikt gentemot regeringen – som också ansvarar för utrikespolitiken. Det råder alltså ett tydligt underordnat förhållande till de folkvalda.

Uppsala universitets uppdrag framgår av högskolelagen: att bedriva utbildning och forskning. Inte opinionsbildning eller utrikespolitik. Faktum är att jag finner konsistoriets beslut så främmande för gällande ordning att det är svårt att föreställa sig någon annan myndighet agera likadant. Och då har jag ändå livlig fantasi.

Det andra skälet gäller de politiska följderna. Genom att tillmötesgå krav från Palestina-aktivister,  som gång på gång stört undervisning och trakasserat lärare, legitimerar man ett hänsynslöst beteende. Signalen blir att påtryckningar lönar sig.

Att konsistoriet ignorerade detta är inte bara olämpligt. SAmmantaget är det ett grundlagsvidrigt övertramp och ett ämbetsmissbruk i ordets rätta bemärkelse.

Därför var det också djupt chockerande att läsa hur Justitiekanslern valde att inte ens ta i ärendet. Det var inte ens JK själv, utan en byråkrat på myndigheten, som avfärdade det – utan att ange några skäl.

Som Academic Rights Watch påpekar är effekten densamma som ett avslag: att lämna fältet fritt för svenska lärosäten att bedriva utrikespolitik och därmed göra sig sårbara för politisk utpressning.

Fram till nu har våra universitet haft kraft nog att stå emot yttre påtryckningar – för att värna den akademiska friheten och en oberoende myndighetsutövning. Den balansen rubbas nu. Och desto lättare blir det för vänsteraktivister inom högskolor – och andra myndigheter – att fortsätta sitt olämpliga agerande. 

Så kommer det att förbli tills någon, om det så är Regeringen, JK eller Justitieombudsmannen, agerar.

Sverige har internationellt sett ett unikt högt förtroende för sina myndigheter. Det bygger bland annat på att de förväntas vara opolitiska (något vissa myndigheter lyckas bättre med än andra). Men i längden riskerar det även att erodera.

Det kanske mest beklämmande i denna historia är just att våra myndigheter inte längre behöver förhålla sig till sitt existensberättigande. De har tillåtits bli politiska. De har utvecklat ett eget medvetande och det lutar alltid åt vänster.

Syftet med myndigheten Uppsala universitet är högre lärande. Syftet med JK är att utöva tillsyn över att myndigheter agerar lagenligt. Det inkluderar universitet. Det inkluderar konsistoriet. Det inkluderar Anne Ramberg.

Här borde regeringen vara den sista vall som försvarar lagens och ordningens principer. Det är trots allt den som enligt grundlagen ska styra riket – inklusive dess myndigheter.

Men jag befarar att så inte blir fallet. För alla vet att regeringen är för rädda för att på riktigt styra sina myndigheter inom de ramar som RF uppställer, inklusive myndighetscheferna. 

Tills vidare får vi leva med det märkliga tillstånd där vänsterextremister gapar utanför universitetens portar – och vänstersympatiserande byråkrater besvarar dem med ett leende innanför. Där en av landets högsta juridiska tillsynsmyndigheter ser mellan fingrarna. Och där regeringen står tyst i ett hörn.

Det tycks dröja innan våra makthavare dammar av sina Aristoteles-volymer – men det vore klokt om de gjorde det. Det offentliga Sverige behöver återupptäcka syftet med att dess institutioner existerar, och de ansvariga börja ta sina uppdrag på det allvar de förtjänar.

Markus Johansson-Martis, samhällsdebattör och jurist