Vem förtjänar vår sympati – brottsoffer eller förövare?

Aftonbladets Jonna Sima är återigen ute och sprider sina verklighetsfrånvända åsikter. Den här gången handlar det om att försvara unga, grovt kriminella personer. Det är typiskt Aftonbladet att driva denna typ av narrativ.

Nu är det synd om de "små barnen" som enligt henne sitter häktade, gråter och ropar efter sina mammor. Hon citerar Johan Oljeqvist, VD för Fryshuset, som säger:

"Barn kan idag sitta i häkte utan dom i upp till ett år. De är helt isolerade och får inte ens träffa sina föräldrar. Vi på Fryshuset är de enda som får besöka dem. De är små barn och grovt traumatiserade. Den vanligaste reaktionen vi får är att de gråter och ropar efter mamma."

Här ser vi återigen hur språket manipulerar verkligheten. Vänstern är experter på detta, att vrida på ord och skapa känsloargument som berör, trots att de ofta har fel i sak. "De är små barn och grovt traumatiserade" – men vänta nu. Vi pratar om femtonåringar, misstänkta för grov kriminalitet. Människor som har begått mord, sprängt portar och bidragit till det våld som blivit allt vanligare på våra gator.

Jonna Sima försöker måla upp en bild av nallebjörnshållande sjuåringar som sitter häktade och gråter efter mamma. Det är den bilden hon vill att du ska se. Men vad är alternativet? Ska dessa personer gå fria, tillbaka ut på gatorna och fortsätta sin brottsliga bana?

Har vare sig Fryshusets VD eller Jonna Sima ägnat en tanke åt offren? De som blir skjutna, de som vaknar till att deras hem exploderar? Eller de framtida offren, de som kommer drabbas när dessa unga får fortsätta sin bana utan konsekvenser? Vi måste bestämma oss: är det de laglydiga medborgarna som förtjänar vår sympati, eller de som väljer kriminalitet?

Samtidigt läser vi rubriker som "Pussel, bullar och sällskapsspel för häktade barn" och "Pepparkakor och Kalle Anka – nu skapas julmys för häktade barn". Låter inte precis som vatten och bröd.

Men hur ser julfirandet ut för dem som förlorat sina hem i explosioner? De föräldrar vars barn har mördats, skrattar de till Kalle Anka? Den verkliga tragedin ligger hos brottsoffren, inte hos förövarna. Och det borde vara självklart var vårt fokus ska ligga.