Helene Bergman: Vilkas våld vågar Sverige tala om?

Orange week är en årlig kampanj som uppmärksammar mäns våld mot kvinnor. Helene Bergman undrar dock om vi vågar tala om de verkliga problemen? Vågar vi tala om det våld som män från patriarkala kulturer står för i Sverige?

Svenska män slår också. Men det är inte de männen Sverige hukar för i dag – och det talar ingen om under Orange Week.

Alla talar nu om ”mäns våld mot kvinnor”. Perfekt thaimat till Orange Week, då myndigheter och medier tävlar i värdegrund och orangea fasader. Men bakom det lysande skenet döljer sig en monumental feghet: ingen vågar säga vilka män det faktiskt handlar om.

Det är ofarligt att rikta fokus mot den svenske, vite medelklassmannen. Honom vågar polisen prata om. Honom kan kampanjerna lasta. Han är redan en tacksam figur i det offentliga patriarkatsspelet. Men de män som kvinnor i Sverige verkligen fruktar? De som faktiskt skapar rädslan i kvinnors vardag? Där råder tystnad. En tystnad som inte bara är feg – den är ett svek.

Just nu går polisen runt i trappuppgångar och delar ut broschyrer, som om våldet mot kvinnor vore en jämnt fördelad naturkraft. Det är riskfritt, snyggt och helt i linje med veckans färgkod. Men var är polisen när maskerade män skanderar hat på Göteborgs gator? När illegala demonstrationer blockerar stan? När judiska barn behöver polisbeskydd? Eller när jag själv – och andra kvinnor – trakasseras av propalestinier på Gustav Adolfs torg? Vi anmäler. Ingenting händer. Inte ett ljud.

Det är lätt att vara feminist i trapphuset. Det är svårare att konfrontera våldsbenägna män i verkligheten. För sanningen är denna: en stor del av det grövsta våldet mot kvinnor i Sverige begås av män från patriarkala, hederspräglade miljöer – Mellanöstern, Nordafrika; klankulturer där kvinnans frihet är ett hot och kvinnokroppen något som ska kontrolleras.
Och här måste man skilja på två saker. Dels det individuella våldet – män med en kvinnosyn där kontroll och dominans är normaliserat. Dels hedersvåldet – det kollektivt sanktionerade våldet där inte en man, utan en hel familj, släkt eller klan styr kvinnans liv. Båda våldsformerna finns i Sverige i dag.
Och kanske mest talande av allt: under hela Orange Week nämns varken den patriarkala kvinnosynen eller hedersvåldets kollektiva brutalitet vid namn. Båda sopas undan.

Men under Orange Week går ett helt samhälle på tå. Man hukar. Man vågar inte tala klarspråk av rädsla för att stämplas som ”rasist”. Tänk på det. I Sverige 2025 är det viktigare att skydda sig självt från kritik än att skydda kvinnor från våld.

Och värst av allt: kvinnor förväntas delta i skådespelet. De ska inte se det de ser. Inte tala om det de upplever. De ska låtsas att våldet uppstår i ”strukturer” – inte i faktiska män som står framför dem. Resultatet blir en grotesk lekstuga i vilken alla män pekas ut lika mycket, vilket i praktiken skyddar just de män som är farligast.

Ska vi tala om mäns våld mot kvinnor, måste vi tala om rätt män. Det betyder inte att alla män från Mellanöstern är våldsamma. Men kultur spelar roll. Hedersnormer spelar roll. Synen på kvinnor spelar roll. När vi låtsas att så inte är fallet, överger vi kvinnorna. Med öppna ögon.

Sverige står inför ett val: fortsätta med orange ljussättning och dörrknackningar – eller tala om verkligheten. Jag vet vad jag väljer. Jag väljer kvinnorna. Och jag väljer de män som faktiskt står på deras sida: de som aldrig lagt sin hand på en kvinna, aldrig kontrollerat eller hotat. De män som förlorar lika mycket som kvinnorna när sanningen tystas.

Det är vi som står kvar.
Inte fegheten.