Är Åsa Wikforss en allvetande Gud?

I en fungerande demokrati bör vi alla kunna erkänna att våra politiska motståndare ibland kan ha rätt. Eller åtminstone bör vi kunna erkänna att våra politiska motståndare kan ha förklarliga skäl till att tycka och tänka som de gör. Åsa Wikforss verkar leva i en värld där hennes sanningar är så sanna att hennes politiska motståndare per definition måste ljuga och manipulera. Därför måste de också tystas. Tror Åsa Wikforss att hon är en allvetande Gud?

I en fungerande demokrati är kampen om den politiska makten också en kamp om sanningen. Politiska rörelser gör alla anspråk på att tala sanning, på att ha rätt, och att därmed också på att vara relevanta och trovärdiga. Vem röstar på ett parti som har fel?

Samtidigt ingår det i en fungerande demokrati att vi alla försöker förstå att sanningen är någonting så svårfångat att vi inte kan göra anspråk på att äga den helt och hållet. Även om vi inte är överens med våra politiska motståndare bör vi acceptera att de ibland kan ha rätt eller att de åtminstone kan ha förklarliga skäl att tycka som de gör.

I det här perspektivet är den politiska extremisten den som tror att han eller hon alltid har rätt och att motståndarna per definition alltid har fel. Och eftersom motståndarna per definition har fel men ändå framhärdar i sina åsikter blir det naturligt att tänka att de alltid ljuger och manipulerar. För varför skulle de annars säga något som så uppenbarligen är lögn?

Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi och ledamot av Svenska Akademien, skriver i en krönika i Dagens Nyheter att vi måste begränsa yttrandefriheten för att rädda demokratin. Hon erkänner att det ligger något paradoxalt i det hon säger. Men den yttrandefrihet som härjar på internet och på sociala medieplattfomar har nu fördärvat det politiska samtalet så till den grad (och givit fördelar till den ljugande nya högern) att något måste göras.

Och det som ska göras är bland annat att behålla faktagranskningen på sociala medier och därmed strypa inlägg som sprider lögner och fake news. Wikforss varnar för utvecklingen i USA där plattformen X och Facebook rör sig bort från faktagranskning eftersom denna – menar man – har varit ideologiskt vinklad. Men Wikforss verkar inte förstå den problembeskrivningen. I stället skriver hon att svårigheten att faktagranska inte ska överdrivas. Det är en högerextrem myt att det är svårt att göra skillnad mellan sanning och lögn. Och med hjälp av filosofen Hanna Arendt hävdar Wikforss att det är typiskt för diktatorer att vilja förvirra sin befolkning. Sanningen är alltså enkel och kontrollerbar. Det är bara högerextremister som vill få oss att tro något annat.

Det som är obehagligt med Wikforss resonemang är att hon verkar leva i en fanatisk övertygelse om att hon och hennes ideologiska anförvanter per definition har rätt medan hennes motståndare per definition har fel. ”Jo, men det handlar om att granska kontrollerbara fakta” kanske någon tänker. ”Uppenbara och verifierbara lögner ska väl ändå bekämpas”. Jag tror inte det är så enkelt.

Många människor som idag röstar på högernationalistiska partier – det är bara sådana Wikforss varnar för – har länge upplevt att etablerad media undvikit tala sanning om exempelvis invandring och brottslighet. Begrepp som ”politiskt korrekt” och ”åsiktskorridor” har inte uppstått ur ett vakuum. Vi är många som anser oss ha goda skäl att säga att det har funnits ett underskott i media och samhällsforskning av ärlighet och sanning i rapporteringen kring invandring, brottslighet, segregation och islam.

Ett sätt att avfärda våra åsikter och våra erfarenheter är att hävda att vi är offer för manipulationer, trollfabriker och algoritmer. Då är det inte samhällsutvecklingen som är problemet längre utan den lögnaktiga beskrivningen av samhällsproblemet.

Men alla de sprängningar som ägt rum i Sverige under de första månaderna av 2025 är inte något som manipulerande högermedia eller högerpolitiker har hittat på. Det är en högst konkret verklighet. Och de människor som har velat tala öppet och ärligt om den här verkligheten (som funnits länge) och om vad de uppfattar som dess verkliga orsaker (invandringen) har beskrivits och behandlats som lögnare och manipulatörer. Och nu tycker Åsa Wikforss det är viktigt att sociala medier även fortsättningsvis ska kontrolleras och regleras.

Det ligger i det politiska samtalets natur att vi alla tror att vi har mer rätt än våra politiska motståndare. Även Åsa Wikforss har rätt till sin bild av invandringen och invandringsmotståndarna. Hon har också rätt till sin bild av kommunikation och politisk sanning.

Men när vi talar om hur det politiska samtalet ska organiseras och regleras i vår gemensamt delade demokrati måste vi försöka sätta oss över dessa subjektiva perspektiv och inse att även våra motståndare kan ha en poäng i det de säger. Naturligtvis finns det gränser även för detta. Ingen kan kräva att vi ska respektera vad vi själva uppfattar som uppenbara lögner. Men de gränserna har varit alldeles för snäva. Det är det som är det verkliga problemet. Därför har vi heller inte kunnat diskutera exempelvis invandring eller yttrandefrihet på ett rationellt och demokratiskt godtagbart sätt.

Lite ödmjukhet vore på sin plats från alla dem som insisterat på att den nya höger som nu växer fram har ljugit om allt. Är det inte märkligt att Sverigedemokraterna har fått rätt om såväl invandring som kriminalitet, försvar, reduktionsplikt, klimatmål och gröna bubblor? Det blir nästan patetiskt när högerns framgångar alltid ska beskrivas som ett resultat av lögner och manipulationer.

Så kom ner från era höga hästar! Erkänn att även ni kan ha fel. Ingen vare sig på vänster- eller högersidan har monopol på sanning och kunskap. Vi kan alla ha fel. Och man överdriver och förenklar både till höger och till vänster. Ingen människa är Gud. Inte ens Åsa Wikforss.

Richard Sörman, politisk redaktör och ansvarig utgivare på Riks