Dags att tala om Sverige och svenskarna

Varför ska vi utvisa människor som sköter sig och arbetar? Varför ska vi säga nej tack och hej då till människor som vill komma till Sverige och bidra?

Så låter det just nu i migrationsdebatten. Det är frågan om tonårsutvisning och upphävandet av tidigare tilldelade permanenta uppehållstillstånden som har väckt liv i en nästan avslocknad debatt om utvisningar och medmänsklighet.

Allt fler förstår att vi inte kan ha en obegränsad invandring. Och allt fler inser att det inte är moraliskt fel att utvisa utländska brottslingar. Där har debatten tagit viktiga steg framåt.

Men människor som sköter sig? Människor som vill bidra? De ska väl få komma? Och stanna? Från hela världen? Till vårt lilla Sverige?

Problemet med en migrationsdebatt som nästan uteslutande har handlat om gängkriminalitet, islamism och arbetslöshet är att den gjort oss blinda för hur vi påverkas av invandringen i sig. Att andelen svenskar i Sverige minskar så radikalt är ett problem vare sig de människor som kommer är kriminella eller inte.

Framgångsrika invandrare kan på sikt till och med utgöra en större utmaning för vår svenska hemmahörighet, suveränitet och stolthet än de invandrargrupper som är överrepresenterade i brottslighet och arbetslöshet. Så länge vi kan förknippa invandring med utanförskap och sociala problem påverkas knappast vår svenska självbild av att människor kommer hit. Men om de som kommer blir framgångsrika, köper upp varenda lägenhet på Strandvägen i Stockholm och börjar ta plats bland våra eliter kan förändringarna på sikt komma att bli mer smärtsamma. Speciellt om de som kommer behåller sin kulturella identitet och inte alls blir svenskar.

Att lyfta den här typen av frågor är fortfarande att tala för döva öron. Det finns ingen debatt i den offentliga sfären kring begrepp som hemmahörighet, ägandeskap och stolthet. Allt handlar om invandrare och invandrarnas problem. Men det är den vägen som invandringsdebatten på sikt måste ta. För det är inte så att alla problem är lösta den dagen vi kan säga att vi har besegrat gängkriminaliteten. Vi svenskar behöver inte bara lugn och ro, vi behöver också ett hem.

Ett sätt att få i gång debatten kan vara att lyfta fram alla de svenskar som fått betala för invandringen, som blivit offer för invandringen. De människornas öden har tystats ned och förringats. Men många svenskar har fått betala ett dyrt pris för invandringsprojektet, och det är svenskar som det svenska samhället har svikit. De har rätt till upprättelse.

Det handlar om kvinnor som utsatts för överfall, hot, glåpord och våldtäkter. Det handlar om våra äldre i äldreomsorgen som tvingas acceptera att de ska tas om hand av unga män från andra länder och som ibland till och med utsätts för våldtäkter. Det handlar om ungdomar som hotats, rånats och förnedrats av invandrargäng för att de är svenskar.

Det handlar också om alla de svenskar som flytt sina bostadsområden och städer för att undslippa de negativa konsekvenserna av mångkulturen. Det handlar om de svenskar som inte trivs i sina yrken längre eftersom de är de enda svenskarna kvar på jobbet. Och det handlar naturligtvis om alla de unga svenskar som undrar var de ska bosätta sig och vad de ska arbeta med för att öm möjligt få uppleva ynnesten att kunna leva som svensk i ett svenskt Sverige.

Det är Sverigedemokraterna och deras bundsförvanter i alternativmedia som måste lyfta den här debatten. De andra kommer inte att göra det. Däremot kommer de följa efter. Det gör de alltid även om det kan ta tid.

Vi måste alltså bredda invandringsdebatten. Allt kan inte handla om brottslighet och islamism. Allt kan inte handla om invandrarna och invandrarnas problem.

Vi svenskar finns också. Och vi är fortfarande många. Vi måste prata om vår rätt till ett land där vi känner oss hemma. Vi måste börja prata om kopplingen mellan den rätten och de demografiska förändringarna. Och fler människor i Sverige och i den svenska samhällsdebatten måste sluta vara så förbaskat enkelspåriga och fantasilösa att de tror att allt i livet handlar om att arbeta och göra rätt för sig.

Vi måste helt enkelt höja debatten till en mycket högre nivå. Allt handlar inte om pengar eller brottslighet. Det handlar också om vårt Sverige.