Den verkliga integrationsskulden

S-märkta statsvetaren Ulf Bjereld lyfter på SvD:s debattsida en viktig sak. Det finns en enorm integrationsskuld i Sverige. Men som vanligt är den gode Bjereld ute och cyklar i det ärende han försöker uträtta.

Begreppet ”integrationsskuld” används ofta som ett argument för att Sverige – åtminstone den närmaste tiden – behöver ha en stram migrationspolitik. Nu måste vi lägga mer fokus och resurser på att integrera invandrarna som har kommit till Sverige, så att säga ”beta av den skulden”, innan det kan bli tal om hög invandring igen. Ungefär så brukar resonemanget gå när begreppet används.

Bjereld är kritisk. Han menar nämligen att tal om ”integrationsskuld” inte fyller någon meningsfull funktion och är otrevligt. Det har han på sätt och vis rätt i.

Om vi stannar upp vid ordet skuld. En skuld innebär att någon är skyldig något. Det finns en gäldenär. I den svenska debatten är det oftast de offentliga institutionerna och svenskarna, som i det här sammanhanget pekas ut som skyldiga. Eller skolan, intolerans, bostadsbrist, och så vidare.

Att det främst är den som flyttar till ett nytt land som har ett eget ansvar att bli en del av det tycks inte ingå i integrationsskulden. De som har invandrat till Sverige får tillgång till ett av världens mest generösa välfärdssystem. Skattefinansierad utbildning och en uppsjö bidrag. Och en unik chans att få bygga ett nytt liv i ett stabilt demokratiskt och rikt land. I ett globalt perspektiv framstår det närmast som ett privilegium.

Mot den bakgrunden är det rimligt att ställa en för vissa personer obekväm fråga. Vad förväntas i gengäld av de som har invandrat? I grund och botten inget mindre än att alla som vi välkomnar till vårt land gör sitt yttersta för att bli en del av det. Inte försöka förändra det. Inte dra hit konflikter som hör hemma någon annanstans.

Men det räcker såklart inte för att ”integrationsskulden” ska kunna anses betald. Det krävs mer aktiv ansträngning. Att lära sig svenska och göra sitt bästa för att skaffa sig egen försörjning är en slags miniminivå. Om inte den viljan finns spelar det ingen roll hur många miljarder kronor det offentliga lägger på integrationsinsatser. I själva verket leder det bara till att den verkliga integrationsskulden ökar.

Sverige som har välkomnat invandrare hit och gett dem en ny chans står inte i skuld till invandrarna. Bjereld har därför rätt i att termen ”integrationsskuld” är konstig och missvisande, men det är för att begreppet har fyllts med fel innehåll.

För det finns en enorm integrationsskuld i Sverige. Den består i att alltför många av de som har invandrat till vårt land inte ansträngt sig tillräckligt för att bli en del av det.