Det behövs många fler män i Regeringskansliet

Svenska politiker stoltserar ofta med att vi är ett av världens mest jämställda länder. Samma politiker har trots det för vana att i nästa andetag påpeka att många strider på jämställdhetsfronten återstår. Att det alltid är kvinnornas position som behöver stärkas är underförstått.

Vid flera centrala institutioner framträder en annan bild. Kvinnor är i majoritet, med stor marginal, på flera nyckelpositioner i statsförvaltningen. En stor framgång skulle många hävda. Det väcker samtidigt en fråga som nästan aldrig ställs i svensk offentlighet: Vad händer när maktbalansen mellan könen tippar åt det andra hållet?

För det har den i alla fall gjort på Regeringskansliet – med råge. Av Regeringskansliets 5 100 anställda är andelen kvinnor 61 procent och andelen män 39 procent. Kvinnorna är fler än männen vid samtliga departement (siffror från Infrastruktur-, Miljö- och Näringsdepartementet redovisas ej). Några av departementen sticker ut rejält.

Andelen män vid Kulturdepartementet är endast 27 procent. Vid Utbildningsdepartementet, Justitiedepartementet och Socialdepartementet är andelen män bara enstaka procentenheter högre än så. Till och med vid Försvarsdepartementet är andelen kvinnor 10 procentenheter högre än männens.

Jämställdhetsmyndigheten tycks inte ha formulerat någon strikt definition på vad jämn könsfördelning kan anses vara. Myndigheten menar dock att om andelen kvinnor respektive män är 40/60, eller jämnare, kan man tala om jämn könsfördelning. Om andelen är mindre än 40 procent åt något av hållen råder inte jämn könsfördelning. Därmed verkar 40 procent utgöra en slags skamgräns, och det är en gräns inte ens Regeringskansliet når upp till.

Jämställdhet har i den svenska debatten varit liktydigt med att fler kvinnor ska in i maktpositioner. Att det kan bli problem när män blir en minoritet i olika institutioner är närmast tabu att diskutera, vilket beskrivs väl i boken Den mjuka staten av Erik. J Olsson och Catharina Grönqvist Olsson från 2024 (Karneval förlag).

Författarna förfäktar på inget sätt att kvinnor är olämpliga makthavare, utan tesen är att institutionella kulturer kan få en könskodad prägel när ett kön blir tydligt dominerande.

Självklarheter kan tyckas. För tro det eller ej, det finns stora skillnader mellan män och kvinnor – på gruppnivå som man kan behöva tillägga för att hjälpa vänsterfeminister med hur de ska tänka.

Det är ett faktum att kvinnor generellt, jämfört med männen, har ett mjukare och ett mer hänsynsfullt förhållningssätt till många frågor och situationer. Det kan vara en fördel i flera sammanhang, men det kan vara en nackdel i andra, exempelvis i en tid som vår när det finns ett stort behov av en mer kravställande och konfrontativ politik.

Regeringskansliet är inte vilken arbetsplats som helst, för det är där den allra mest centrala politiska makten i Sverige i praktiken utövas. Det brukar också sägas att våra statliga myndigheter ska föregå med gott exempel med en jämn könsfördelning.

Nu är det knappast någon här på Riks som förordar kvotering eller går i taket av att männen på sina håll är så underrepresenterade, för att låna ett begrepp från feministerna. Men vi kan vara säkra på att många andra hade protesterat högt om kvinnorna inte ens utgjorde en tredjedel av de anställda vid Justitie- eller Socialdepartementet.