Ledare: Vår kulturkanon avslöjar att Sveriges historia är svensk

Varför har kulturvänstern varit emot projektet att ta fram en svensk kulturkanon? Svaret är enkelt: En sådan riskerade avslöja att Sverige har en svensk kultur, en svensk historia och en svensk kulturhistoria. Och det var det som delar av kulturvänstern inte vill veta av. Richard Sörman förklarar.

Så fick då Sverige sin kulturkanon. Innehållet kan diskuteras. Varför finns runstenarna inte med? Vart tog Tegnér, Geijer, Fröding och Heidenstam vägen? Och vår svenska husmanskost?

Den kritik som kommit gäller dock inte bara innehållet utan även projektet i dess helhet. Och det verkar finnas två huvudspår i klagandet.

Först har vi kulturelitens fasa inför vad den uppfattar som en banalisering och vulgarisering av kulturen. I en artikel i Svenska Dagbladet väljer Kristoffer Leandoer (det är helt ok att du inte har hört talas om honom) att spela dum och att antyda att vår nya kulturkanon tagits fram för honom. Men det är inte Leandoer som ska dra nytta av en lista över representativt svenska verk. Han lever på att skriva om kultur och behöver naturligtvis ingen sådan lista. 

Kanon finns inte till för Leandoer eller för andra aktivt kulturintresserad människor utan för alla de svenskar – och speciellt de som är unga – som inte har kulturskribentens specialkunskaper om kultur och historia. Den har tagits fram med syfte att skolor, myndigheter och muséer ska hjälpa vanliga människor att bättre orientera sig i vår svenska kulturhistoria.

Föga förvånande uttrycker Leandoer dessutom ett öppet förakt för det parti som initierat hela projektet. ”Jag kan tänka mig att regeringens samarbetsparti nickar gillande någonstans i bakgrunden. Och mer än så behöver väl strängt taget inte sägas.” Det räcker alltså med att vår svenska kulturkanon uppskattas av sverigedemokrater för att den fina kulturelit som läser Leandoers artiklar ska förstå hur uselt projektet är. Så primitiva är de fina kulturskribenterna så fort det handlar om Sverigedemokraterna. Öppet förakt, öppet förkastande.

För det andra har vi just detta problem med Sverigedemokraterna, svensk nationalism och Sverige. Här blir det intressant att läsa den kritik som kommer från Marlen Eskander, grundare av Läsfrämjandet i Södertälje. Eskander ingick till en början själv i den arbetsgrupp som skulle ta fram en kanon. Hon hoppade dock av när hon insåg att det skulle bli mycket fokus på det svenska.

I en intervju i Dagens Nyheter säger hon nu om det färdiga resultatet: ”Jag tycker att de tappar sin koppling till samtiden. Tyvärr är 50 år tillbaka väldigt långt och det riskerar att det blir exkluderande, och utifrån det tappar det den effekt som det hade kunnat ge, säger hon.”

Marlen Eskander ville helt enkelt att invandrarnas kultur skulle ingå i vår svenska kulturkanon. Och det är här vi finner den verkliga orsaken till att kulturkanonprojektet initierats av Sverigedemokraterna och att det har motarbetats av kulturvänstern. 

Projektet riskerade nämligen avslöja att Sverige har en svensk kultur, en svensk historia och en svensk kulturhistoria. Och det var det som delar av kulturvänstern inte vill se. Sverige har under historien varit svenskt. Det kan låta som ett brott mot allt vad moral och anständighet heter. Men faktum kvarstår att vårt land har ett svenskt ursprung. Och det var bland annat det som kulturvänstern inte ville veta av.

Richard Sörman