Richard Sörman: Vänsterkvinnor är mer radikala än högermän

Unga mäns dragning till den nya högern har länge beskrivits som ett utslag av radikalitet. Kvinnors benägenhet att söka sig till den politiska vänstern har inte problematiserats på samma sätt. I stället har kvinnors vurmande för invandring, klimatpolitik och jämlikhet framställts ett utslag av normalitet.

Men nu har det här synsättet börjat ifrågasättas. I Storbritannien uppmärksammade den politiska veckotidningen The New Statesman (vänster, inte höger) nyligen att unga kvinnor idag är mer politiskt radikala än unga män, fast åt vänster. Dessutom uttrycker unga kvinnor en mer negativ syn på män än vice versa, trots återkommande alarm om att de kvinnohatande ”incel-männen” blir allt fler och alltmer radikala.

Ämnet har nyligen uppmärksammats i Sverige. På Sveriges Radio P1 har journalisten Katarina Gunnarsson gjort en reportageserie (”I skilda världar”) om den politiska polarisering som idag finns mellan unga vänsterkvinnor och unga högermän. Sympatiskt nog väljer Gunnarsson att ta med en röst som uttrycker förståelse för de unga männen. Det kanske inte är så märkligt, säger en opinionsexpert, att fler unga män vänder sig till konservatismen när vänsterfeminismen så länge framställt män som i grunden ondsinta och problematiska.

Undertecknad gjorde själv en reaktionsvideo på ett av Gunnarssons program där jag försökte fylla i analysen utifrån ett öppet konservativ, nationalistiskt och om man så vill maskulint perspektiv.

Några dagar senare publicerade Henrik Jönsson en lördagskrönika där han också tog upp ämnet. ”Det är inte de unga männen som blivit högerextrema, säger Jönsson, utan de unga kvinnorna som blivit vänsterextrema.”

Men vad som kanske inte framkommit hittills av debatten är att den kvinnliga radikaliteten i stor utsträckning tar formen av en utopism. Anledningen till att vi inte ser det är antagligen att det kvinnliga perspektivet till den grad fått sätta sin prägel på det offentliga samtalet att många svenskar tar det perspektivet för det självklart giltiga.

Invandringen till exempel. Idén att ett land som Sverige skulle kunna hålla sig med öppna gränser är något historiskt sett helt unikt. Vi kan också nämna klimatpolitiken. Det var inte länge sedan som det svenska offentliga samtalet kring klimatpolitiken byggde på premissen att vi i Sverige skulle och kunde rädda jordens klimat. Vad just vi gjorde var avgörande för jordens framtid.

Om vi jämför med hur det sett ut under historiens gång blir det uppenbart att det är en betydligt mer radikal tanke att vi ska öppna våra gränser för omfattande invandring än att vi inte ska göra det. Det är på samma sätt en verklighetsfrämmande tanke att Sveriges industri- och trafikpolitik ska föras utifrån premissen att vårt lilla land ska kunna rädda klimatet. 

Det var de utopiska projekten som syftade till att förverkliga godheten och renheten på jorden som utgjorde det radikala. Och det var det motstånd som först formerades av Sverigedemokraterna och andra män på högersidan som stod för normalitet, eftertanke och hållbarhet.

Med andra ord. Det var till stor del kvinnor som drev på radikaliteten, och det är till stor del män som nu försöker återupprätta det normala.