Richard Sörman: Det är Lawen Redar som ska förklara sig

Vilka ska egentligen behöva förklara sig?

De politiker som vill påtvinga svenskarna en mångkultur de inte vill ha eller de politiker står upp för svenskarnas rätt att få känna sig hemma och trygga i Sverige?

I senaste Agenda läxade en offensiv Lawen Redar (S) upp högerns två företrädare Ludvig Aspling (SD) och Johan Forsell (M). Frågan som diskuterades var Socialdemokraternas tvångsblandning.

– Vi har aldrig pratat om tvång och kommer heller aldrig att göra det, förklarade Redar. – Den enda orsaken till att högerpartierna sprider lögner om den påstådda ”tvångsblandningen” är att de själva inte har någon integrationspolitik. – Integrationen är vår tids stora utmaning, sa hon också, och den måste fixas.

Så lät det alltså från Lawen Redar. Självsäkert och självklart. Vi måste lösa integrationen och därför behöver vi blanda befolkningen, men det ska inte ske med tvång. Alla som påstår det ljuger.

Och hur svarade politikerna på högersidan på detta? 

Johan Forsell stammade fram att han visserligen inte är emot att människor blandas men att han ogillar tvång, dock utan att precisera vad tvånget skulle bestå i. han framhöll också att även Moderaterna vill få till integrationen, men att det är deras politik och inte Socialdemokraternas som är den bäst lämpade.

Ludvig Aspling var mer precis och förklarade att det finns ett tvång i det som Socialdemorkaterna vill göra. Tvånget ligger i att partiet kommer ge kommunerna rätt att själva köpa upp fastigheter som är till salu och att dessutom kringgå bygglagen med syfte att bygga hyresrätter i villaområden. Även Aspling förklarade att det inte är blandningen som är problemet utan tvånget.

Jag tror att Lawen Redars och Socialdemokraternas politik måste mötas med tydligare och betydligt mer djupgående argument. 

För varför väcker idén om tvångsblandningen så starka känslor hos många svenskar? Svaret är enkelt: För att människor inte vill ha någon integration! Att få alla de människor som nu uppehåller sig i Sverige att leva tillsammans är knappast det som ligger högst på svenskarnas prioriteringslista. 

Faktum är att vi har segregation för att människor inte vill ha integration. De flesta svenskar och många invandrare vill bara ha lugn och ro. De vill leva i städer, i bostadsområden, i byar som känns som Sverige. De vill inte ha gängkriminalitet, knarkförsäljning, islamism och moskéer. Det är inte svårare än så. 

Och det ”tvång” som allting handlar om består egentligen i att svenskar och välintegrerade invandrare nu ska tvingas ta ansvar för politikernas misslyckanden. Människor ska alltså tvingas att leva i ett Sverige som inte känns som Sverige. Det ska tvingas leva med människor de inte vill bo med.

Så vad som krävs ett tydligt motstånd. – Nej! Vill jag höra från våra politiker. – Vi tänker inte offra våra barns trygghet för att ”fixa integrationen”. Vi tänker inte acceptera premissen att integrationsproblemen måste lösas av oss alla tillsammans. Vi är inte ens intresserade. Om svenskar ville ha integration skulle de inte bosätta sig i svenska områden. Om vissa invandrargrupper ville integreras in i det svenska samhället skulle de inte leva i enklaver. 

Det rimliga är naturligtvis att de politiker och andra samhällsaktörer som gett oss invandringen tar på sig att fixa integrationen. Vi andra kan det ansvar som verkligen åligger oss: att se till att det finns ett Sverige där våra barn och barnbarn kan växa upp som fria, stolta och trygga svenskar.

Eller som Jimmie Åkesson uttryckte det i sitt senaste sommartal: ”Socialdemokraterna och Magdalena Andersson! Ni kan blanda er bäst ni vill. Men dra inte in oss i era sosse-experiment. Vi vägrar.”

Det är inte motståndarna till tvångsblandningen som behöver förklara sig utan tvärtom. Med vilken rätt kräver Lawen Redar och hennes parti att svenska folket ska ta ansvar för de problem som politikerna själva har skapat? 

Richard Sörman