Prenumerera
Har länge kommer vi svenskar kunna uppfatta Sverige som vårt hemland?
För vad är egentligen ett hemland?
Ja vi vet i alla fall vad Sverige var för ett hemland tidigare. Det var ett land med ett dominerande språk, en kultur, det var ett land med gränser och med en naturlig nationell gemenskap.
Läs böcker i historia och samhällsvetenskap från 1900-talet. Där talas det obehindrat om ”det svenska folket” som sedan urminnes tider bebor och äger Sverige. Sverige var med självklarhet svenskarnas hemland.
Problemet med det här betraktelsesättet sägs idag vara att det exkluderar människor som har flyttat hit. Och därför har man fått för att svenskheten bara ligger i medborgarskapet.
Och framgångsrika människor med utländsk bakgrund beklagar sig gärna över att Sverigedemokrater har fräckheten att antyda att de med utländsk bakgrund inte är svenskar riktigt på samma sätt som ursprungssvenskarna. Och när de gör det får de vanligtvis mycket sympati.
Men vad är alternativet? Ska vi som är ursprungssvenskar och so fortfarande är i majoritet i Sverige förneka betydelsen av vår historia?
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Vi ska alla ha respekt för att det kan vara smärtsamt att migrera. Det är svårt att byta land, hemland, kultur, identitet.
Men även vårt lidande, ursprungssvenskarnas lidande måste få ett erkännande.
Massinvandringen gör nämligen inte bara invandrarna rotlösa. Det är inte bara invandrarna som förlorar sitt hemland. Även vi svenskar upplever att vi är på väg att förlora vårt hemland.
Många svenskar lever idag som internflyktingar i sitt eget land. De har flytt storstäder, förorter, bostadsområden där de tidigare bodde och kände sig hemma. Och de har inte bara flytt från kriminalitet och socialt förfall. De har flytt en mångkultur som de inte orkar se eftersom det smärtar för mycket att se sitt eget land förändras till oigenkännlighet.
Politiker som Lawen Redar eller Simona Mohamsson, och tyvärr även många ursprungssvenskar säger idag att ursprung inte ska spela någon avgörande roll för den svenska identiteten. Det är inte varifrån vi kommer utan vart vi är på väg som ska definiera oss. Det är en inställning som passar dem som har kommit hit. För de har ju ett annat ursprung. Men vi som har ett svenskt ursprung då? Ska inte vi få värdesätta det? Det här är ju ändå vårt primära hemland? Ska vi som faktiskt INTE byter land och kultur genom att migrera också behöva förlora vårt ursprung och vår identitet? Ska inte vårt unika ursprung, vår unika historia, vår personliga koppling till vår svenska historia inte tillskrivas någon betydelse längre? Vad är det för ett övergrepp?
Har vi svenskar rätt till vårt eget hemland? Har vi ens något sådant kvar? Många platser i Sverige upplevs inte som Sverige längre. Ska vi verkligen behöva ha det så? Och när ska vårt lidande och vår rätt till anknytning, hemmahörighet och livskvalité bli en faktor man talar om i politiken?
Richard Sörman, ansvarig utgivare och politisk redaktör på Riks
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
