Richard Sörman: Aftonbladet och kyrkorna tävlar i barnslighet

Det är svårt att diskutera med politiska aktörer på vänsterkanten när de envisas med att tänka som barn.

Aftonbladets ledarskribent Gabriella Kärnekull Wolfe uppmanade nyligen oss alla att bemöta våra medmänniskor med vad hon kallar en ”radikal tillit”.

Sverige har som bekant varit ett högtillitssamhälle. På senare år har dock tilliten minskat något. Enligt Kärnekull Wolfe beror det på att Jimmie Åkesson och hans kompisar producerar misstro ”på industriell skala”. Det är alltså inte invandringen i sig, eller stöldligorna eller gängkriminaliteten eller ens segregationen och splittringen som rubbat vår tillit till andra utan de människor som tillåtit sig att påtala problemen.

Men, säger Aftonbladets ledarskribent, ”På samma sätt som högern använder misstro som politisk strategi, kan vi andra använda tillit som motstånd. Jag kallar det radikal tillit - att utgå från att andra vill väl utan att kräva någon bevisning för det.”

Alla har säkert noterat att den invandringsvänliga vänstern har vaknat till liv igen. Det som slår en är hur barnslig och intellektuellt osofistikerad kritiken mot den stramare migrationspolitiken är.

Aftonbladet vill se en kompromisslös tillit till människor som gett oss gängkriminalitet, islamism och stöldligor på landsbygden. Jag tror inte att vi ska lyssna på det rådet.

På liknande sätt vill många svenska kristna att vi även fortsättningsvis ska ta emot människor som säger sig söka skydd, oberoende av hur många de är och oberoende av vad det får för konsekvenser för det svenska samhället och för utsatta svenskar. 

I en debattartikel i Expressen skriver Robert Tuftström, biträdande samfundsledare för Frälsningsarméns riksorganisation, att Frälsningsarmén inte kan hålla sig politiskt neutral inför den nya migrationspolitiken. ”Människor får aldrig reduceras till siffror eller volymer som skyfflas hit och dit, skriver han. Vi måste se varje enskild individ, dennes situation och unika värde – oavsett bakgrund.”

Det svenska samhället ska alltså frånsäga sig allt vuxet ansvar där olika intressen måste vägas mot varandra. Och det är inte en avvägning mellan medmänsklighet och ekonomi vi talar om nu. Det handlar om två motsatta mänskliga intressen.

För om vi inte håller igen på ytterligare invandring kommer många utsatta svenskar få betala för det. Det har ett pris att låta stora mängder människor komma till Sverige. Men det priset vill inte Tuftström eller några andra av de vänsterkristna som nu gett sig in i migrationsdebatten tala om.

Det som saknas hos både Gabriella Kärnekull Wolfe och Robert Tuftström är förmåga eller kanske vilja till komplext tänkande. Den mänskliga tillvaron är inte så enkelt beskaffad att vi kan öppna våra gränser för alla som vill komma och sedan bemöta dem alla med en radikal tillit. Barn kan tillåta sig att tänka så. Inte vuxna människor som vill ta ansvar för ett land och för de människor som bor där.

Vi kan förundra oss över den här barnsligheten. Problemet är att den gör så mycket skada. Den är också svår att bemöta med argument eftersom den inte bygger på ett vuxet och moget tänkande.

Men vi måste försöka. Vi måste fortsätta tillbakavisa dessa infantila och samhällsskadliga fantasier med vuxna argument. Alla kommer inte att lyssna, men kanske tillräckligt många för att det ska göra skillnad.