Prenumerera
Liberalerna har ändrat sig. Genom Sverigelöftet har Åkesson och Mohamsson kommit överens om att SD visst får sitta med i en regering. Folk i högern är glada. Äntligen är det ordning i regeringsunderlaget. Samtidigt ser jag hur SD har köpt in sig på något som är dömt att misslyckas. Alla utom SD tjänar på att Tidöpartierna ska försöka rädda L.
“Nu har det sista steget tagits mot två tydliga block i svensk politik”, skriver Riks politiske redaktör Richard Sörman. Han menar också att Liberalernas interna opposition lika gärna kan gå till vänsterblocket. För väljarna har den möjligheten alltid funnits där. Problemet är att Liberalerna själva aldrig har vetat vad de vill.
Partiet är kroniskt splittrat. På regeringskansliet heter det att vad L tycker i en fråga beror på vem som råkar dyka upp i förhandlingsrummet. Det finns ingen sammanhållen linje, bara grupperingar. Och som förre partiledaren Johan Pehrson uttryckte det: man kan alltid ändra sig efter valet.
Pragmatism är bra när den ger makt. Men Sverigelöftet lovar det motsatta.
I utbyte mot att SD förhandlade bort positioner innan ett valresultat kommit får de…. Vad?
Liberalerna är en tiondel så stora men lyckades ändå få igenom en folkomröstning om euron 2030. Detta av det tio gånger större partiet Sverigedemokraterna som fram tills för några år sedan ville få igenom swexit. Vars ungdomsförbund, Ungsvenskarna, fortfarande vill det.
Troligtvis är signalvärdet större än praktiken (får vi hoppas). 2030 är tillräckligt långt bort för att folk, inklusive liberaler, har hunnit glömma bort det. Men det är långt ifrån säkert, inte minst sedan också M har nosat på frågan tidigare.
Det problematiska signalvärdet av gärningen är att SD kan man visst förhandla med redan innan valet, oaktat storlek och sakfråga. Vips så blev partiets bekväma förhandlingsposition från Tidö-slott där alla kom med sakpolitiska tributer i utbyte mot att SD inte skulle kräva ministrar inte lika så uppenbar längre.
Men visst ser enigheten bra ut på presskonferensen, om man också tänker bort kaoset inne hos L där vissa lämnar en efter en, och där ungdomsförbundet nu går ut och önskar att hela partistyrelsen avgår.
Särskilt kanske för Åkesson vars parti varit i frysboxen i alla år, äntligen står man med i ett lag. Och det behövs för Sverige, ska sägas.
Sanningen är dock att inga partier gör det för att de nu älskar SD. De håller för näsan för att SD är så pass stora. Utan SD får de själva inga ministerposter.
Undertecknad är förstås glad över att Tidö har kunnat hålla ihop en mandatperiod men ingen kan förneka att det kommit med stora eftergifter från SD. PUT-frågan, medborgarskapsmoratoriet som aldrig blev av, angiverilagen, vänsterflum i högskolepolitiken och biståndet. Och i migrationspolitiken är SD i praktiken ensamt om att vilja minska invandringen på riktigt och inte som nu.
Ovanpå detta ska SD offra sig för att hjälpa L över spärren? I utbyte mot att sätta Euro-frågan och annat liberalt mös på agendan?
Om inte Sverigelöftet kommit fram hade Mohamsson oaktat behövt göra det till kabinettsfråga i partiet. Antingen styr hon som hon vill, eller så får de hitta någon annan som vill ha kamikazeuppdraget. Med 1,5–2 procent i opinionen har L inget annat val än att släppa sina röda linjer.
Men även om så inte hade skett utan de fortsatt på samma bana hade fler liberal-högerväljare istället flyttat till högern och Liberalerna (äntligen) utplånats.
Som Tobias Hübinette påpekar i ett Facebook-inlägg finns det inte en enda väljargrupp där L är större än 3,3 procent. Uppskattningsvis är deras egentliga väljarbas runt 1,5 procent. Resten är stödröster.
Lägg därtill att SD och M slåss om att bli största parti i blocket och SD sannolikt kommer att vinna. Ytterst få SD-väljare offrar sin röst på ett parti som öppet föraktar dem.
Moderaterna kan inte rädda både KD och L utan att själva tappa mark till SD. Och skulle M försöka rädda endast L riskerar 2–3,5 procent av de totala Tidö-rösterna att försvinna ner i avgrunden. Då blir marginalen för att vinna valet 2026 ännu sämre.
Helt omöjlig faktiskt. “The math doesn’t math”, som kidsen säger.
Efter presskonferensen intervjuade Riks människor på stan om Liberalernas agerande. En man sa:
– De har ingen ryggrad kvar. Gå med i ett nazistparti? Usch.
Om mannen på gatan har rätt måste SD vara världens sämsta nazistparti. För bara sju dagar före presskonferensen stod Tidöpartierna i Rosenbad och backade om utvisningarna. En vecka senare kramar L:s partiledare om Åkesson efter en intern kupp.
I en krönika hos 100% kallar Per Gudmundsson det ansvarstagande. Han har offrat hela sin livsgärning för partiet och det har gett honom trovärdighet. Samtidigt kallar han eftergifterna för “omfattande” och L för partiets främsta antagonist.
Är det så här vinna ser ut? Att investera i en strategi som inte genererar avkastning. Så sköter inte jag min aktieportfölj i alla fall.
Liberalerna kan inte räddas. Inte av sig själva, inte av M, inte av KD – och definitivt inte av SD. Det enda L kan göra är att dra fler röster ner i avgrunden med sig.
Och kvar står SD i sämre position än nödvändigt.
Markus Johansson-Martis
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
