Statlig reglering skapar inte tryggare spelare – den driver dem bort

Det finns en utbredd politisk övertygelse att strängare regler automatiskt leder till bättre utfall för medborgarna. Inom spelpolitiken har den övertygelsen fått ett nästan dogmatiskt genomslag i Sverige. Men verkligheten är mer komplicerad – och bevisen talar ibland emot den enkla bilden av att mer kontroll alltid ger mer trygghet.

Den svenska spelregleringen, som trädde i kraft 2019, syftade till att kanalisera spelet till licensierade aktörer och skydda konsumenter. Det är ett legitimt mål. Frågan är om de valda medlen faktiskt uppnår det – eller om de skapar oavsiktliga konsekvenser som lagstiftarna aldrig räknade med.

När lagen missar sitt eget syfte

Regleringens grundlogik är att hårdare krav på licensierade bolag gör marknaden tryggare. Men varje gång regelverket upplevs som alltför betungande för spelaren – med tvingande tidsgränser, insättningstak och verifieringskrav som skapar friktion – väljer en del av befolkningen att helt enkelt gå utanför systemet. Det är ett rationellt beteende, inte ett kriminellt sådant.

För den som söker smidigare spelupplevelser finns det numera ett brett informationslandskap online. Sajter som sammanställer alternativ, exempelvis för pay n play casino utan svensk licens, ger en tydlig bild av hur pass tillgängliga dessa tjänster faktiskt är för den genomsnittlige konsumenten. Det är inte en marginell företeelse – det är en marknadssignal som lagstiftaren bör ta på allvar.

Regleringens paradox: mer kontroll, mindre insyn

Här uppstår paradoxen. Ju mer restriktiv den licensierade marknaden blir, desto fler spelare söker sig bort från den. Och utanför den licensierade marknaden förlorar myndigheterna all insyn. Det går inte att ställa krav på bolag som inte lyder under svensk jurisdiktion. Det går inte att kräva ansvarsfull speldesign från aktörer som inte behöver bry sig om Spelinspektionens riktlinjer.

Enligt Spelinspektionens lägesrapport låg kanaliseringsgraden för den svenska spelmarknaden på 86 procent under 2023 – vilket innebär att cirka 14 procent av onlinespelet skedde utanför licenssystemet. Myndigheten följer idag internettrafik till cirka 1 100 spelsajter kopplade till över 325 bolag utan svensk licens. Det är en grå marknad av anmärkningsvärd storlek, trots sju års reglering.

Spelmarknaden som spegel av bredare statsmisslyckanden

Det finns ett mönster här som inte är unikt för spelbranschen. När staten inför regleringar som konsumenter upplever som oproportionerliga eller onödigt integritetskränkande, uppstår en parallellmarknad. Det händer med tobak, med alkohol och med digitala tjänster. Spelmarknaden är bara ett tydligare exempel eftersom spelarna är tekniskt kunniga och alternativen är lättillgängliga med ett enkelt sökning.

Enligt samma rapport från Spelinspektionen stod trafik till sajter för så kallad skin betting för hela 41 procent av trafiken till olicensierade spelsajter från Sverige under 2024. Det är ett segment som knappast existerade i den traditionella regleringsdebatten, men som vuxit fram just i skuggan av ett system som inte lyckas erbjuda tillräckligt attraktiva licensierade alternativ. Marknaden hittar alltid vägar runt hinder som upplevs som onödiga.

Vad Sverige faktiskt kan lära av detta

Sverige behöver inte avreglera sin spelmarknad för att ta dessa signaler på allvar. Men det behövs en mer ärlig debatt om vad reglering faktiskt uppnår, kontra vad den kostar i form av förlorad kanalisering och minskad insyn. Att ständigt skärpa kraven utan att analysera beteendeeffekterna är inte ansvarsfull politik – det är symbolpolitik.

Det verkligt effektiva alternativet handlar om att göra den licensierade marknaden mer attraktiv, inte mer restriktiv. Om regelverket är utformat på ett sätt som gör spelupplevelsen smidigare och mer transparent inom licenssystemet, minskar incitamentet att söka sig utanför det. Det är en lösning som faktiskt kan fungera – för den utgår från hur människor verkligen beter sig, inte från hur lagstiftare önskar att de skulle bete sig. Sverige har verktygen och kunskapen för att göra detta rätt, men det kräver politisk vilja att ifrågasätta de egna antagandena.