Prenumerera
Sedan Sverige omreglerade sin spelmarknad 2019 har det svenska licenssystemet blivit ett av de striktaste i Europa. Syftet var tydligt: att skapa tryggare spelmiljöer, stärka konsumentskyddet och bekämpa spelberoende. Med krav på licens, ansvarsåtgärder, marknadsföringsbegränsningar och verktyg som Spelpaus skulle den nya lagen göra spelandet säkrare. Men trots goda intentioner växer oron för att reglerna blivit så hårda att de driver spelare bort från den reglerade marknaden – mot alternativ som erbjuder mer flexibilitet och valfrihet.
Alla spelbolag som vill erbjuda spel till svenska konsumenter måste ha licens från Spelinspektionen. Med licensen följer en lång rad krav: spelarna ska enkelt kunna sätta gränser för sitt spelande, information om spelberoende ska vara tydlig, och marknadsföring måste vara måttfull och ansvarsfull. En hörnsten i systemet är det nationella självavstängningsverktyget Spelpaus, som gör det möjligt att stänga av sig från allt licensierat spel med ett enda klick.
För många spelare fungerar detta skydd bra. Men det finns också de som upplever att systemet är för strikt. Den som registrerat sig i Spelpaus – kanske under en period av stress eller som en försiktighetsåtgärd – har inga möjligheter att ångra sig under avstängningstiden. Det kan leda till att vissa söker sig till andra alternativ där spel är möjligt även under pågående avstängning.
I takt med att reglerna skärpts har andelen spelare som söker sig utanför det svenska licenssystemet ökat. På dessa plattformar, som saknar svensk licens men ofta är lagliga i sina hemländer, kan spelarna ibland hitta mer generösa bonusar, bredare spelutbud och – kanske viktigast – en större valfrihet kring hur de vill hantera sitt spelande. Här finns ett växande intresse för det som i folkmun ibland kallas gambling utan spelpaus.
Det handlar inte nödvändigtvis om oansvarigt spelande. Tvärtom upplever vissa spelare att de kan hantera sitt spel på ett ansvarsfullt sätt även utanför det svenska systemet, och att de vill ha möjlighet att själva bestämma över sina gränser. För dessa spelare kan det kännas onödigt att mötas av tvångsmässiga spärrar eller restriktioner.
Även om det finns risker med olicensierat spel – som sämre konsumentskydd och uteblivet stöd vid problemspelande – finns det också etablerade och internationellt reglerade alternativ som erbjuder en trygg upplevelse för den som vill spela utan att påverkas av Spelpaus eller andra svenska begränsningar.
Ur ett politiskt perspektiv är det ett problem att fler vänder sig bort från den licensierade marknaden. En grundprincip i den svenska modellen är att så stor del av spelandet som möjligt ska ske under tillsyn. Men när för många spelare aktivt väljer bort detta system, minskar också statens möjligheter att påverka och skydda.
Det finns också en risk att överregleringen slår fel. När restriktionerna blir så stränga att de även begränsar majoriteten av spelare som inte har något problematiskt beteende, undergräver det förtroendet för regleringen. Spelare som känner sig felaktigt kontrollerade eller utestängda kan snabbt tappa intresset för att spela inom det svenska systemet.
Frågan är hur Sverige ska hitta rätt balans mellan kontroll och frihet. Ett alternativ kan vara att differentiera reglerna mer – att införa olika nivåer av skydd beroende på spelarens beteende eller val. En annan möjlighet är att införa fler frivilliga verktyg, snarare än obligatoriska spärrar. På så sätt kan ansvarstagande spelare känna större förtroende för systemet, samtidigt som högre skyddsnivåer fortfarande finns för den som behöver det.
Samtidigt bör diskussionen om spelmarknaden också nyanseras. Det är inte svartvitt. Alla spelare är inte lika, och alla som väljer att spela utanför spelpaus gör det inte av oansvarighet, utan ofta för att de upplever att de har kontroll över sitt spelande men vill ha större flexibilitet än vad det svenska systemet tillåter.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
