Det är en ny situation för Sverigedemokraterna att vara med och styra Sverige. Tidigare har de kunnat stå vid sidan av och förklara att de skulle göra allt mycket bättre om de bara fick vara med och påverka.
Situationen är dock inte ny bara för partiet utan även för partiets väljare. Sverigedemokraternas väljare är också med och styr Sverige eftersom det är deras företrädare i Riksdagen som förhandlar med regeringen.
Och alla dessa väljare har naturligtvis förväntningar. De förväntar sig att sverigedemokratisk politik ska bli verklighet. Mindre invandring, kraftfullare bekämpning av den invandringsrelaterade brottsligheten, billigare drivmedel och betydligt mer realism i klimat- och energipolitiken.
Har de anledning att vara nöjda så här drygt två år in i mandatperioden? Många tycker nog det, men inte alla. Trots att de flesta sverigedemokratiska väljare förstår rent intellektuellt att partiet måste kompromissa med sina samarbetspartners gör det ont i själen när stora antal uppehållstillstånd och medborgarskap fortsätter delas ut. Och det blir svårsmält för många att Liberalerna får igenom ett antal undantag i den så omtalade anmälningsplikten.
Sverigedemokraterna kommer säkert satsa på att förklara för sina väljare att de verkligen gjort skillnad (vilket inte bör bli så svårt) och att det enda sättet att garantera mer sverigedemokratisk politik efter nästa val är att partiet växer ännu mer.
Men faktum är att även de tre regeringspartierna behöver utsättas för en god dos pedagogik. Regeringen måste nämligen förstå att de Sverigedemokratiska väljarna behövs om det ska bli en fortsatt högerregering. Regeringspartierna har det svårt i opinionsmätningarna. Moderaterna fortsätter stampa runt arton-nitton procent, och de två småpartierna ligger och balanserar på fyraprocentsspärren. Det finns ingen anledning att tro att något av dessa partier kommer göra några avgörande framsteg i opinionen under de kommande två åren.
Därför behövs också Sverigedemokraternas ”högerväljare”, det vill säga de väljare som i sin besvikelse över bristen på snabba förändringar riskerar att inte rösta 2026. Om inte dessa väljare tycker det är mödan värt att gå och rösta en gång till, ja då blir det kanske inte någon högerregering efter nästa val och då blir det heller inga ministerposter till vare sig moderater eller andra borgare.
Grundproblemet är alltså att alla väljargrupper i Tidösamarbetet måste få sitt. Liberalernas väljare måste uppfatta att de får ut något av Tidösamarbetet, men även Sverigedemokraternas alla väljare (och de är många fler). Därför är det helt rätt att Tidöpartierna nu verkar vilja strama åt utdelandet av medborgarskap (vi får se vad det ger). Det var nog nödvändigt att ge Liberalerna undantagen till anmälningsplikten, men det var också rätt att ta tag i frågan om medborgarskapen. Paradigmskiftet i migrationspolitiken måste hinna märkas innan nästa val.
Därför är det också dags att de borgerliga partierna börjar tänka om när det gäller arbetskraftsinvandringen och de utdelade uppehållstillstånden. Någon form av förändring av arbetskraftsinvandringen som är retoriskt uthärdlig för moderater och liberaler men som ändå gör skillnad när det gäller antalet människor som kommer till Sverige vore nog en bra idé för alla.
Richard Sörman
Politisk redaktör
