Är det inte bara dags att kasta in handduken, Magdalena?

Magdalena Andersson skulle bli den starka ledaren som återupprättade Socialdemokraterna. Men efter ännu ett regeringskaos väcks frågan om hur länge partiet tänker acceptera situationen.

Jacob Hagnell undrar när kritiken mot S-ledaren kommer inifrån de egna leden.

Magdalena Andersson skulle skriva historia som Sveriges första kvinnliga statsminister. Det gjorde hon också – men hennes första försök slutade i ett fullständigt politiskt haveri. Redan samma dag som hon valdes, den 24 november 2021, begärde hon sitt entledigande efter att Miljöpartiet lämnat regeringssamarbetet. Några dagar senare valdes hon visserligen på nytt, men den historiska starten hade redan blivit en politisk fars.

Trots de förnedrande turerna kring statsministervalet 2021 och valförlusten 2022 har Magdalena Andersson uppvisat en närmast okuvlig revanschlust. Hon skulle bli den starka ledaren som återupprättade en socialdemokrati som gradvis förlorat sin tidigare dominans under 2000-talet. Nu skulle Socialdemokraterna återigen styra Sverige med järnhand.

Men som så ofta när Magdalena Andersson försöker bringa ordning i politiken tycks resultatet snarare bli det motsatta.

Vi befinner oss nu mitt i en kaosartad regeringsbildning, med röda linjer åt både höger och vänster, krav på ministerposter och lika bestämda krav på vilka som absolut inte får bli ministrar.

Jag tvivlar på att särskilt många på den politiska högerkanten är förvånade över haveriet som nu utspelar sig. Samtidigt får man ändå ge Socialdemokraterna att de lyckades sälja in bilden av Magdalena Andersson som den starka och samlande ledaren som skulle ta Sverige på allvar igen och få ihop det som andra inte klarade av.

Men nu skakar hela det korthuset.

Frågan man borde ställa sig är hur länge Socialdemokraterna tänker acceptera denna förnedring.

Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar och Ida Gabrielsson känner blodvittring och utnyttjar skickligt Socialdemokraternas utsatta position. Efter drygt hundra år i den socialdemokratiska rörelsens skugga tänker Vänsterpartiet uppenbarligen inte längre nöja sig med rollen som dörrmatta.

Samtidigt fortsätter Centerpartiet att tala om en bred politisk mitt som i praktiken inte tycks existera. Partiets verklighetsfrånvända föreställning om hur Sverige ska styras riskerar att ytterligare försvåra en redan komplicerad regeringsbildning.

Kvar står Magdalena Andersson, vars ambition att återupprätta Socialdemokraternas maktställning nu har förvandlats till en utdragen politisk kraftmätning med de egna tilltänkta samarbetspartierna.

Frågan jag ställer mig är därför inte om, utan när de första öppna angreppen mot Magdalena Andersson kommer inifrån Socialdemokraterna.

Hur länge tänker partiet acceptera att dess ledare förnedras på detta sätt?

Och vore det inte trevligare för Andersson att helt enkelt kasta in handduken nu, i stället för att fortsätta tappa ansiktet?