Kan svenskar uppleva blotta existensen av många invandrare i Sverige som ett problem? Självklart. Svenskar har samma naturliga rätt som alla andra folk på vår jord att vilja känna sig hemma i sitt eget land. I en artikel i Kvartal försöker Federico Moreno skuldbelägga de svenskar som reagerar på den allt större närvaron av invandrare i det svenska samhället. Richard Sörman svarar.

Riks rapporterade nyligen om ett uppmärksammat inlägg på Facebook där pappan i en svensk barnfamilj klagade över att det var för många invandrare på Skara Sommarland.

Kritiken i det nu borttagna inlägget ska ha handlat om att familjen upplevde att den inte befann sig i Sverige, men också om det asociala beteende som uppvisades av många av de personer med invandrarbakgrund som besökte anläggningen.

Efter att Riks och annan invandringskritisk media uppmärksammat familjens vittnesmål skrev Kvartal-journalisten Federico Moreno en kommenterande artikel om ämnet.

Morenos huvudtes är att det egentligen inte var det påstått asociala beteendet som störde familjen utan blotta närvaron av människor med invandrarbakgrund. Det där med asocialt beteende på badanläggningar är svenskar – och speciellt ungdomar – också ganska bra på så det måste ha varit något annat som störde. Och eftersom vi har sett samma slag av upprördhet från invandringskritiska kretsar kring svarta lucior, svenska reklambönder som heter ”Hamid” eller nyutexaminerade tandläkare med hijab är det i själva verket ursprunget och det utländska utseendet som är problemet.

Med andra ord menar Moreno att vi inte har ett problem med asociala beteenden från vissa invandrargrupper i Sverige utan med svenskars intolerans och främlingsfientlighet. Det är närvaron av invandrare som stör, det är det utländska utseendet som provocerar.

Och då är frågan om Moreno har rätt.

Jag skulle i princip svara ja på den frågan.

Självklart kan vi svenskar i olika sammanhang uppleva som störande att Sverige befolkas av stora mängder människor från andra länder. Varför skulle vi inte kunna göra det?

Sverige är vårt ursprungsland, vårt hemland och här vill vi kunna känna oss hemma. OM man som svens upplever att Sverige inte längre är svenskt, att vårt land inte längre i huvudsak bebos och präglas av svenskar kommer detta naturligtvis att väcka känslor av obehag och oro. Varför skulle det inte vara så?

Morenos svenskfientliga perspektiv är så invant och oreflekterat att han inte ens ser att den forskning han hänvisar till ger invandringskritikerna rätt.

Han skriver nämligen: ”Det finns gott om forskning som visar att människor ofta upplever ökad social osäkerhet, större självmedvetenhet och ibland stress när de befinner sig i en miljö där de själva är i minoritet, särskilt om de upplever att de inte delar normer, språk eller sociala koder med majoriteten.”

Där ser man! Det finns alltså forskning som ger familjen på Skara Sommarland och hela den svenska rasistkåren (ironi) rätt! Människors psykiska välbefinnande påverkas negativt av en alltför stor närvaro av invandrare. Den forskningen tar vi gärna del av på Riks.

Moreno skriver likaledes:

”Forskning visar också att förväntningar och stereotyper påverkar hur vi tolkar sociala situationer. Om vi har negativa föreställningar om en grupp människor kan de förstärka upplevelsen av hot – eller få ljudnivå, köbildning och trängsel att uppfattas som värre än de annars hade gjort.”

Det var kanske lite mer problematiskt för oss som vill legitimera en radikal invandringskritik. Våra ”negativa föreställningar” och våra ”förväntningar” (”stereotyper”) påverkar hur vi uppfattar andra människor. Har vi förutfattade meningar om invandrare enligt vilka dessa är opålitliga och våldsbenägna kommer vi uppfatta deras närvaro som mer hotfull.

Men vänta lite nu! Vaddå ”stereotyper”? Om det faktiskt är så att de ”negativa föreställningarna” grundas i oomtvistliga fakta kring kopplingar mellan ursprung och exempelvis gängkriminalitet, eller mellan ursprung och våldsbrottslighet i allmänhet, blir det då inte högst rationellt att uppfatta vissa människor som potentiellt farligare än andra just av den enda orsaken att de har ett visst ursprung och därmed kanske till och med ett visst utseende? Kopplingen är ju uppenbar. Det handlar om ren rationalitet.

Låt oss ta ett exempel.

En svensk småbarnspappa får se sina egna barn behandlas illa av några invandrarbarn på en badstrand. Kommer han att fundera en eller två gånger innan han tar en konflikt med de aggressiva barnen? Antagligen ja. Han anar nämligen att konflikten med barnen kommer kunna bli en konflikt med barnens föräldrar, bröder, kusiner och grannar. Det kanske finns ett utanförskapsområde i närheten. Och den svenska pappan kanske ser att de två invandrarbarnen hör till en stor skara människor med utländskt utseende som har samlats kring en grill.

Handlar det om ett klokt och rationellt beslut när den svenska pappan väljer att ta sina barn och gå därifrån i stället för att ta de aggressiva ungarna till deras föräldrar och fråga vad de håller på med och varför föräldrarna inte ingriper? Svaret är självklart ja. Grundar han det beslutet på (välgrundade) ”negativa föreställningar” om vissa invandrargrupper och till och med initialt på hur de aggressiva barnen ser ut? Svaret är ja. Det går inte att svara något annat ja på den frågan.

Jag som skriver detta är själv ursprungssvensk. I likhet med många andra ursprungssvenskar är jag innerligen trött på det ständiga skuldbeläggande som vi utsätts för.

Vi svenskar äger samma rätt som alla andra människor på vår jord att känna oss hemma och trygga i vårt eget land. Den moderna massinvandringen har gett oss gängkriminalitet, islamism, hedersvåld och svenskfientlighet. Ingenting av detta har någonting med det svenska folket att göra. Det är helt och hållet problem som invandrarna – och framför allt vissa invandrargrupper – har gett oss.

Men som Moreno korrekt antyder handlar vår invandringskritik inte bara om de reella problem som invandrarna tagit med sig eller skapat i Sverige (och i andra länder i Västvärlden där de slagit sig ned). Det handlar också om deras blotta närvaro. Vi har haft en alldeles för omfattande invandring. Den har skapat en existentiellt färgad oro hos många svenskar när det gäller vårt lands framtid och våra egna möjligheter att ha ett land där vi känner oss hemma och som vi kan kalla vårt.

Det är symptomatiskt att den här typen av debatter ofta dyker upp på somrarna. Det är på somrarna som vi svenskar försöker knyta an till vårt svenska Sverige. Det är då vi vill kunna vila i den svenska sommaren, i bekymmerslösheten, i tryggheten, i svenskheten. För det är inte bara det geografiska Sverige som utgör vårt hem. Svenskheten är vårt andliga hem och det är ofta den vi söker under de där lediga veckorna på somrarna.

Att då behöva uppleva att Sverige kanske inte längre finns, eller Sveriges existens åtminstone inte är självklar är djupt smärtsamt för många (se Katarina Barrlings och Cecilia Garmes bok ”Saknad” om detta ämne). Och därför undviker de flesta svenskar så gott det går att åka till exempelvis stränder där invandrarna har tagit över.

Och det gör de rätt i. Vi svenskar har samma mänskliga rättigheter att få känna oss hemma i vårt eget land som alla andra människor på vår jord. Även vi svenskar är bara människor, på gott och ont. Ingen kan kräva att vi ska se vårt svenska Sverige försvinna utan att vi åtminstone protesterar. Exempelvis genom att skriva ett öppenhjärtigt inlägg på Facebook om en upplevelse på Skara Sommarland; "Sverige är inte Sverige längre! Jag visst inte att resan var så kort till Mellanöstern som idag! Jag hoppas verkligen ingen svensk får uppleva det vi gjorde idag, vi känner oss som en total minoritet i vårt eget land, hur kunde det gå så här långt?"