Professor: Därför kan vi inte bygga bort segregationen

Att bygga ägt boende i hyresrättsdominerade bostadsområden har minimal effekt.

Det visar KTH-professorn Mats Wilhelmssons studie.

Forskaren Mats Wilhelmsson har på uppdrag av Region Stockholm studerat samtliga demografiska statistikområden i Stockholms län, och han har sedan följt hur upplåtelseformer och inkomsterna har utvecklats under perioden 2015–2023.

Mats Wilhelmssons kommer till slutsatsen att en aktiv uppblandning av olika upplåtelseformer ger en viss påverkan på segregationen men att den är väldigt liten. Detta gäller i synnerhet när man bygger ägt boende i hyresrättsdominerande låginkomstområden. Där är effekten ”inte signifikant”.

En något större effekt kan man få genom att omvänt bygga hyresrätter i höginkomstområden:

– I områden där man ökat andelen hyresrätter med 10–15 procentenheter har inkomstskillnaderna minskat med 3–4 procent, berättar Mats Wilhelmsson i en intervju publicerad på sajten Bostadspolitik.se.

En viktig bidragande orsak till att det är svårt att bygga bort segregationen menar Mats Wilhelmsson är den så kallade ”lyckoparadoxen”. Fenomenet innebär att boende som får en bättre inkomst flyttar bort från området och sedan ersätts av flyttande låginkomsttagare, vilket innebär att området i sig inte lyfts för att det gått bra för den boende.

Flyttar bort från området

De som förespråkar ökad uppblandning av upplåtelseformer genom att bygga bostadsrätter och ägt boende i hyresrättsområden brukar hänvisa till argumentet att detta får boende som vill göra boendekarriär på det sättet stannar kvar i det egna området. En effekt som Mats Wilhelmssons studie inte bekräftat:

– Det har hittills inte sett ut så. Det finns inte så många fall att titta på, men det har varit svårt att hitta mätbara effekter, säger Wilhelmsson till Bostadspolitik.se.

Mats Wilhelmsson tror istället på att fokusera på att stärka utbildning, förbättra arbetsmarknadens funktion och motverka utanförskap. Han varnar för att en ensidig satsning på bostadsbyggande riskerar att flytta fokus från det verkliga problemet: att allt fler står utanför arbetsmarknaden och har svaga möjligheter till social rörlighet.