Bitte Assarmo: Den historiska förändringen i riksdagen är inget att fira

Efter det senaste valet står det klart att Sveriges riksdag har förändrats i grunden. En ny kartläggning av forskaren Tobias Hübinette, som presenterades på Riks nyligen, visar att 42 av riksdagens 349 ledamöter nu har utomeuropeisk bakgrund. Det motsvarar 12 procent – den högsta andelen i Sveriges historia.

Det hyllas som ett framsteg av vissa men det är det naturligtvis inte. Tvärtom är det ett enormt problem för utvecklingen i det svenska samhället på lång sikt.

Sverige sticker ut internationellt med en ovanligt hög andel utomeuropeiska ledamöter jämfört med andra västerländska och nordiska länder. Skillnaderna mellan partierna är dessutom enorma. I Miljöpartiet och Vänsterpartiet har omkring 30 procent av ledamöterna utomeuropeisk bakgrund, medan siffran i Sverigedemokraterna ligger på drygt 3 procent. Denna demografiska förskjutning i landets högsta beslutande organ väcker brännande frågor om kultur, inflytande och nationell sammanhållning.

För det första måste vi våga prata om vad som händer med det genuint svenska när den politiska makten skiftar. Ett lands parlament ska inte bara spegla statistik, utan också förvalta det kulturarv, de normer och de unika värderingar som har byggt nationen under århundraden.

När en betydande andel av beslutsfattarna har sina rötter i helt andra rättsliga, religiösa och kulturella traditioner – främst från Mellanöstern, Nordafrika och delar av Afrika och Latinamerika – finns det en reell risk att fokus flyttas från att bevara det svenska till att anpassa lagstiftningen efter andra kulturers krav. Hur ska etniska svenskar hantera att det egna kulturarvet riskerar att spädas ut i det organ som är satt att skydda det?

För det andra handlar det om säkerhet och utländskt inflytande. Många personer med utomeuropeisk bakgrund bibehåller starka band till sina forna hemländer och genom åren har vi sett att de ofta har direkta kontakter med högt uppsatta politiker, organisationer och makthavare i regioner som präglas av instabilitet eller auktoritära regimer.

När personer med dessa nätverk tar plats i Sveriges riksdag uppstår en svårbedömd gråzon. Var ligger den primära lojaliteten i en krissituation eller i utrikespolitiska vägval? Kan vi vara helt säkra på att utländska intressen och intressegrupper inte använder svenska riksdagsledamöter som hävstänger för att påverka svensk politik inifrån? I en tid av ökad global spänning och desinformation är detta en säkerhetsrisk som vi inte har råd att ignorera.

Att sitta i Sveriges riksdag är det av de finaste förtroendeuppdrag man kan få. Det kräver en total förankring i det svenska samhället och en ovillkorlig lojalitet till nationen och därmed också till de etniska svenskar vars förfäder byggde landet. Att blint fira den ökade utomeuropeiska representationen som ett "historiskt genombrott" utan att problematisera riskerna är naivt och farligt och dessutom ett hån mot de etniska svenskarna.

Vi måste kunna diskutera hur vi skyddar den svenska demokratin, kulturen och självbestämmanderätten – innan det utländska inflytandet har förändrat vårt land bortom igenkänning.

Bitte Assarmo