Bitte Assarmo: Socialdemokraterna – ett maktparti som tappat fotfästet

Valresultatet ger en paradoxal bild: Socialdemokraterna ligger bäst till att bilda regering, men gör samtidigt ett tydligt tapp. Det är ett märkligt dubbelläge. Partiet kan återta regeringsmakten, men gör det med svagare stöd, lägre energi och en retorik som har slutat bita. För ett parti vars hela självbild vilar på stabilitet är detta ett historiskt skifte.

Sveriges traditionella maktparti har fått se sin självklara status erodera. Jämfört med valresultaten under 2000-talets början är tappet markant. I ljuset av partiets egen historia blir det extra tydligt. Det är svårt att inte dra paralleller till det så kallade kosackvalet 1928. Då som nu mötte Socialdemokraterna ett Sverige i förändring – då som nu byggde strategin på att varna för motståndarna i stället för att formulera egen politik.

Socialdemokraterna straffades hårt för sina försök att skrämma väljarna med överdrivna hotbilder. Och de straffas hårt även idag, nära 100 år senare. Skillnaden är att dagens resultat inte är en omedelbar katastrof eftersom S trots tappet har fått första chansen att försöka bilda regering. Partiets historiskt dåliga siffror är dock en tydlig signal om att de gamla metoderna har nått vägs ände.

Magdalena Anderssons framträdanden under valrörelsen har inte underlättat. Hennes försök att kombinera statsmannamässig ton med indignation har ofta landat i en märklig blandning av arrogans och undfallenhet. Öknamnet ”Arga Andersson” är inte taget ur luften – det är tvärtom i högsta grad passande. Men det är inte bara hennes aggressiva uppträdande som är ett problem för hennes krympande parti utan också hennes budskap rent allmänt. När hon talar om ansvar låter det som en mekanisk upprepning av gamla manus och när hon blickar framåt är hon vag och otydlig. Det är som om hon mentalt har stannat kvar i den värld där Socialdemokraterna lockade nästan halva väljarkåren.

Väljarna ser en ledare som undviker självkritik och bemöter omvärlden med hån och arrogans och en rörelse som tror att den fortfarande äger hälften av väljarbasen. Det har uppenbarligen inte attraherat.

Årets tapp är ett mycket tydligt betyg, eller snarare underbetyg, på Magdalena Anderssons ledarstil och på de profiler hon väljer att omge sig med. Socialdemokraterna övertygar inte längre – det som finns kvar nu är de väljare som röstar på dem bara för att de alltid gjort det. Med en partiledare som Magdalena Andersson, och profiler som Morgan Johansson och Anders Ygeman på ministerposter, kommer tappet sannolikt att fortsätta till dess Socialdemokraterna är ett parti som får finna sig i att konkurrera med M och SD på lika villkor.

Det visar att även det mest djupt rotade maktparti kan tappa fotfästet när det slutar lyssna på väljarna. 2026 års valresultat borde skaka om partiet i dess grundvalar. Men kommer det att göra det? Jag är inte övertygad. Tvärtom är jag ganska säker på att Magdalena Andersson kommer att sitta kvar vid rodret och fortsätta slå sig för bröstet som självklar ledare för ”landets största parti”, utan att låtsas om att det minskat med nära hälften sedan glansdagarna.

Vilka hon i så fall kommer att regera med är ännu inte klart. Men vi kan nog räkna med att hon är beredd att göra i stort sett vad som helst för att nå den högsta makten.