Carl Eos: Borgare viker sig vid minsta vindpust

När Richard Jomshof på X kallar Anders Lindberg en quisling och sedan konstaterar att även Magdalena Andersson hör till samma kategori exploderade etablissemanget av ren och skär bestörtning. S-ledaren kallar det mycket hotfullt och djupt osvenskt. Statsminister Ulf Kristersson (M) talar om något osmakligt och oanständigt och lovar att prata med Jimmie Åkesson. Ebba Busch (KD) efterlyser en högre nivå i debatten. Liberalerna hakar på i samma ton.

Jomshof reagerade på att Lindberg länge ägnat sig åt att kasta grövsta sortens beskyllningar. Och om någon tycker att både Jomshof och andra i en perfekt värld borde använda andra ord så kan man väl acceptera det. Men de olika reaktionerna på Jomshofs respektive vänsterföreträdares identiska språkbruk visar på hyckleriet.

Lindberg har bland annat jämfört Ulf Kristersson med Franz von Papen, den tyske politiker som öppnade vägen för Hitler, och därmed indirekt stämplat Jimmie Åkesson som nazistledare. När Jomshof svarar med samma historiska grepp blir det plötsligt ett hot mot demokratin.

Inom några timmar spreds också ett gammalt klipp där Lars Ohly, då partiledare för Vänsterpartiet, kommenterade att Mona Sahlin debatterade med Jimmie Åkesson. Ohly säger då att det handlar om människor som står vid sidan av det demokratiska samhället med sina rasistiska och främlingsfientliga värderingar. Det ”är en quisling vi ser här, det är en medlöpare en förrädare” som skulle gå fascisters ärenden om de fick möjligheten.

Användningen av uttrycket är identiskt med Jomshofs. Var befann sig alla upprörda moderater och andra borgare då? Var befann sig DN:s skribenter, kultureliten, kvällspressen och alla granskande journalister? Vad tycker Nooshi Dadgostar idag om att en av hennes företrädare använt detta språkbruk som för henne tydligen är så upprörande?

SD och Jimmie Åkesson påpekade i ett uttalande det uppenbara att få partier har genom åren blivit så bespottade som Sverigedemokraterna. Man har tillskrivits alla möjliga avskyvärda ismer utan att etablissemanget reagerat. När en sverigedemokrat ger tillbaka blir det omedelbart ramaskri.

Ingen massiv upprördhet från DN:s ledarsida, ingen krav på markering från de borgerliga partiledarna, ingen debatt om hotfull retorik. Det var bara en vänsterpolitiker som gjorde det som vänstern alltid får göra.

Det är samma visa om och om igen. Dubbla måttstockar. Det är helt i sin ordning när vänstern och det journalistiska etablissemanget kallar SD för all man kan tänka sig. Det är däremot absolut förbjudet när SD använder samma språk. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna viker ner sig vid minsta vindpust.

Det är inte SD som sänkt debattnivån. Borgarna borde ha stått upp och sagt precis det. De borde ha påpekat att man inte kan kräva civiliserad debatt av den ena sidan medan den andra får uppföra sig hur som helst. Men de klarar inte det. De är rädda för att inte bli accepterade av journalisterna, vänsterpolitikerna och etablissemanget.

Därför måste SD i slutändan alltid kämpa ensamma. Det är en bitter sanning men den blir tydligare för varje gång. Borgarna viker sig. SD står kvar. Därför behövs SD.