Josefin Utas: Kulturkrockarna som politiken inte vill tala om

Valet 2022 handlade till stor del om energi, säkerhet, migration och kriminalpolitik. Valet i september i år hade behövt handla om kulturfrågor. Men så blev det inte.

Även om det någon gång råkade slinka ur Magdalena Andersson (S) att de inte vill ha några ”Somalitowns”, var det knappast något som avhandlades i valrörelsen, särskilt inte från vänsterhåll. Det var märkbart svårt att få till en politisk diskussion överhuvudtaget om kultur och värderingar, och vad som händer när dessa krockar på svensk mark.

Under decennier har den svenska migrationspolitiken präglats av en naiv föreställning om att människor som kommer till Sverige från andra länder skulle lämna sina värderingar och åsikter bakom sig. Den föreställningen saknar förankring i hur människor faktiskt fungerar.

Sverige har byggt ett samhälle där individen står i centrum. Stat och rättssystem ska behandla människor lika. Utbildning, eget ansvar, meritokrati och kritiskt tänkande har varit ideal.

Klankultur, som nu finns och utövas i Sverige, innebär i många avseenden motsatsen. Där är individen underordnad familjen eller släkten. Lojaliteten riktas mot den egna gruppen snarare än mot befolkningen som helhet, och konflikter löses genom informella maktstrukturer snarare än via opartiska domstolar.

Det här och det svenska systemet krockar helt. Det går inte att ha både och.

På samma sätt finns många aspekter av islam som står i tydlig konflikt med exempelvis de ideal om jämställdhet som vi odlat fram i Sverige.

Många muslimer anser exempelvis att det är ”frihet” att kvinnor ska kunna bära slöja, leva i en stark religiös gemenskap och låta traditionen sätta ramarna för deras liv. För majoriteten i Sverige är frihet att kunna gå utan slöja, utan religiösa krav och social kontroll.

Dessa synsätt är varandras motsatser. Den enas frihet ges av ett samhälle som hindrar det som den andra uppfattar som frihet. Hur ska detta gå ihop i samma samhälle? Det går inte att jämka frihet med ofrihet!

I höstens valrörelse såg vi en ökad etnifiering och mer av religiös påverkan. Somalier som bedrev valkampanj på somaliska lyckades kryssa sig förbi etablerade svenska partirepresentanter. Det togs fram dokument om vad muslimer borde rösta på i valet, och i muslimska communities på nätet florerade konspirationsteorier om att invandrade ska slängas ut ur landet om Tidöpartierna får sitta kvar vid makten.

Det finns redan nu tillräckligt många människor i Sverige med en annan syn på samhället för att sätta vår praxis på spel och vända upp och ner på våra samhällsarenor. Vad tänker våra politiker om det här?

Om stora grupper av människor i ett land har helt olika syn på hur människor bör bete sig och hur samhället bör organiseras, kommer motsättningarna att växa. Resultatet blir inte en harmonisk ”mångkultur” utan en permanent konfliktzon.

I stället för att skapa och bygga bra saker kommer vi att behöva ödsla tid och resurser på kulturell och politisk maktkamp. Det kommer att sinka oss, rasera tillit och på sikt söndra hela samhället.

Händelserna i det demografiskt djupt splittrade Frankrike, med kravaller och våld, visar hur det kan gå. Assimilation av invandrare har inte ens skett efter flera generationer.

Oavsett vilka som till slut får regeringsmakten i Sverige måste vi fortsätta att kräva svar från våra folkvalda i dessa frågor.

Jag tror att en stor del av politikerna fortfarande inte riktigt vill ta in vad de har gjort med Sverige. Genom sin ”öppenhetspolitik”, vilken inneburit en mycket stor och snabb invandring från länder med stora kulturella skillnader mot Sverige, har de helt förändrat förutsättningarna för vår framtid.

Det utgör ett stort svek. Och sveket fortsätter när politikerna inte vågar befatta sig med konsekvenserna som deras beslut riskerar att få.

Josefin Utas, ingenjör och samhällsdebattör