Helene Bergman: Kvinnorna är på plats. Var är regeringen?

Tänk om kvinnor fick styra världen! Så har det låtit i årtionden. Då skulle det bli fredligare. Mindre maktkamp, mindre prestige och bättre samarbete. Bara det blev fler kvinnor skulle allt bli bättre.

Jaha ja.

Nu sitter de rödgröna partiledardamerna där och kan inte bilda regering. Det måste vara den kvinnliga prestigelösheten som gör det så svårt att backa.

För att förstå glappet mellan förväntningar och resultat behöver man gå tillbaka till könskvoteringen och politiken för att få fler kvinnor till makten. Kvinnorna skulle räknas, målen följas upp och framstegen redovisas i procent. Socialdemokraterna var en central pådrivare. Redan 1988 föreslog Ingvar Carlssons regering procentmål för kvinnors representation i statliga styrelser och kommittéer. Sedan kom ”varannan damernas”, positiv särbehandling inom högskolan och förslag om kvotering till bolagsstyrelser. Det handlade alltså om betydligt mer än vilka namn som stod på valsedlarna.

Även från borgerligt håll drevs frågan om kvinnors tillträde till makten. Föreningen Kvinnor Kan ville stärka kvinnors position i samhället och näringslivet. Kvinnor skulle bli chefer, företagare och beslutsfattare. Kring kraven på fler kvinnor växte också en förförisk föreställning fram: kvinnorna skulle förändra själva sättet att bestämma. De lyssnade bättre. Samarbetade bättre. Sökte samförstånd. Byggde platta organisationer där ingen bestämde över någon annan.

Männen kunde behålla sina hierarkier, sina stora egon och sitt eviga revirpinkande. Kvinnorna skulle se till helheten. Det var en imponerande meritförteckning att få med sig redan vid födseln. Så blev antalet kvinnor ett mått på framsteg, medan deras påstådda egenskaper fick fungera som en kvalitetsgaranti.

Frågan ”hur många kvinnor?” fick ett tydligt svar i statistiken.

Frågan ”vad åstadkommer de?” krävde lite mer arbete.

Nu har alla kvinnliga partiledare i det rödgröna blocket kommit till tals. Och någon regering har vi inte fått. Alla kräver att de andra ska backa. Ingen tänker själv ge sig. Här står elefanten i förhandlingsrummet.

I årtionden har könet använts som argument för att kvinnor skulle sköta makten bättre. När samarbetet havererar blir det däremot känsligt att ens nämna att partiledarna är kvinnor. Fast de flesta kanske redan tänker tanken.

Tänk om en man skulle säga den högt. Fråga om de kvinnliga partiledarna verkligen samarbetar så mycket bättre än deras manliga företrädare. Misogynt! Han får väl ta frågan i bastun.

Där kan han fundera över den märkliga ordningen: kvinnors kön får förklara deras förträfflighet, men får absolut inte nämnas när förträffligheten uteblir.

”Tänk om kvinnor fick styra!” har varit en framtidsvision.

”Är det så här det blir?” är betydligt känsligare.

Män som vägrar backa har prestige. Kvinnor som vägrar backa har principer. Män klamrar sig fast vid makten. Kvinnor tar ansvar för sitt uppdrag. Män vill bestämma. Kvinnor vill bli lyssnade på. Nu har de lyssnat på varandra så länge att landet fortfarande väntar på en regering.

Tänk om vi fick en kvinnlig statsminister, hette det också. Vilken politik skulle hon föra? Vilka skulle hon samarbeta med? Vad skulle hon kunna genomföra? Det kunde nästan låta småaktigt att fråga efter arbetsbeskrivningen när andra redan hade beställt tårtan.

Men en regering bildas genom förhandlingar, kompromisser och beslut. Någon måste kunna samla de andra. Någon måste kunna avstå något. Det följer ingen sådan förmåga med könet.

Kvinnor kan vara skickliga ledare. De kan också vara usla. De kan samarbeta, intrigera, kompromissa och envist kräva att få sin vilja igenom. Precis som män. Det märkliga är att denna ganska vardagliga insikt har fått konkurrera med årtionden av tal om kvinnors särskilda förträfflighet.

Könskvoteringen kunde förändra vilka som fick plats vid bordet. Den kunde inte förse dem med omdöme, förhandlingsskicklighet eller förmågan att lägga prestigen åt sidan. Nu sitter de rödgröna partiledardamerna där. Representationen är ordnad. Någon har vi dock ännu inte.

Helene Bergman