Erik Hagström: S kan förlora slaget om Norrland

Socialdemokraterna är i färd med att inte bara förlora slaget om Sverige, utan även det om vårt rikes nordligare delar. I decennier har Socialdemokraterna kunnat räkna med de norrländska rösterna. Den tiden är förbi.

En av Norrlands fördelar är att förändring ofta sker långsammare där. Det har även sina nackdelar, exempelvis att S allra längst där har kunnat leva på gamla meriter.

Norrland förser Sverige med skog, malm, energi, industrier – och ett själsligt djup. Det är emellertid inte samma själ som Magdalena Andersson åsyftar när hon pratar om att valet handlar om “vårt lands själ”. När ska någon säga till S-ledaren att S och Sverige inte längre är synonymt?

Och när ska någon berätta för henne att hennes väg till statsministerposten är avhängig kompromisser med MP och V, med bland annat kraftigt höjda bränslepriser som följd?

Örnsköldsvik, eller Ö-vik, men allra helst “Foppaland”. Det är både min och Stefan Löfvens hemort. Länge var det en av Sveriges mest homogena och sammanhållna delar. På gott och ont, men utan tvekan mest gott.

När jag, född 1984, växte upp fanns det en adopterad kille och en chilensk familj i min värld. De assimilerades naturligt. Inget skav i samhället och i min skolmiljö. Hockey blev lika självklart för dem att vara en del av, som det var för alla andra med sina svenska rötter generationer bakåt i tiden.

Från Norrland har folk sett hur delar av södra Sverige förändrats snabbt till följd av den omfattande invandringen, med problem som kriminalitet och eroderad social sammanhållning.

Norrland har på sina hålla liknande problem, om än inte i lika hög grad. Norra Sverige har fått bära delar av konsekvenserna av den tidigare oansvariga invandringspolitiken genom bland annat en ökad konkurrens om välfärdstjänster och högre kommunalskatt.

När Socialdemokraterna förväntar sig att norrlänningar automatiskt ska fortsätta rösta på dem av gammal vana missar partiet något grundläggande. Norrlänningar är väljare, inte egendom. De kan byta parti. Kanske är det just det som håller på att hända.

Norrlänningar är ingen homogen grupp, tvärtom finns de mest individualistiska tjurskallarna där. "Låt mig bara vara, jag gör mitt, du ditt, och jag ligger ingen till last, och kräver inga hyllningskörer." Godhetssignalerande är i norra Sverige ett exotiskt begrepp. 

Fler knytna nävar i fickorna än i Norrland, finns dock nog inte i Sverige, trots att landsdelen inte befolkas av så värst många fler än Stockholm stad. Där klagar ingen över att bussen, om ens en sådan busslinje finns, är tio minuter sen. Att åka långa vägar till sjukvård eller förlossning, "det är som det är", men även Sveriges mest tålmodiga invånare har sina gränser. 

Varför ska de betala minst tio kronor mer för att tanka bilen för att Magdalena Andersson ska kunna få ihop sin regering och Sverige leva upp till abstrakta klimatmål? Vår skog absorberar redan mer än Sveriges utsläpp, kan man där uppe på goda grunder tänka. 

Socialdemokraterna har på många sätt övergivit sina tidigare kärnväljare. Nya kärnväljarna har blivit viktigare. Väljare med utrikes bakgrund i så kallat utsatta förorter har blivit det nya svarta för partiet. Viktigare är de nu än svenskar som generationer bakåt har slitit med sveda och värk för att bygga upp det vi nu kan skörda. 

Lojaliteten till ett parti är emellertid inte ärftlig, ty sådant är beroende av ömsesidig respekt för att i längden vara hållbar.

Det är inte särskilt svårt att förstå varför Sverigedemokraterna kan stärkas i Norrland samtidigt som Socialdemokraterna försvagas. Det handlar i grunden om något så enkelt som respekt för väljarna. Alltfler norrlänningar kan ha tröttnat på att betraktas som röstboskap för ett parti vars främsta politiska projekt tycks vara att återta regeringsmakten i Stockholm åt en partiledare från Nacka.

Sverigedemokraterna försöker på allvar bryta Socialdemokraternas närmast hegemoniska ställning i Norrland. Moderaterna har tidigare försökt, men misslyckats. SD har däremot förutsättningarna att göra det.

SD:s partiledare Jimmie Åkesson har de senaste månaderna åkt runt i norra Sverige, från Strömsund och Dorotea till Vilhelmina, Storuman, Sorsele, Piteå, Lycksele, Sollefteå och Foppaland.

Vad har då en partiledare, som leder ett parti som länge haft sin maktbas i Sveriges allra sydligaste delar, gemensamt med norrlänningar? Känslan av att Stockholm och Sveavägen 68 ligger långt bort.

Sövlesborgsbor och och ö-vikingar har olika dialekter och preferenser. De delar dock erfarenheten att huvudstaden, och inte minst S numera, betraktar deras hembygd styvmoderligt.

Men SD:s landvinningar i Norrland och S nedgång handlar inte bara om känslor. Sakpolitiken avgör. 

SD:s förslag om slopad löneavgift och avskrivna studieskulder i glesbygdkommuner spelar roll. Och mycket mycket annan sakpolitik också. 

Många väljare i Sveriges nordligare och vackrare delar ställer sig nu frågan vad de får ut av att rösta fram Magdalena Andersson. Hon och hennes parti har ju inte visat att några av de frågor som betyder mest såsom skogsnäringen, äganderätten, jakten, drivmedelspriserna och överlag, men inte minst, värnandet av deras frihet att kunna leva sina liv efter eget tycke och smak utan att det ska förstöras av S överförmynderi eller röstfiske bland partiets nya kärnväljare.

Jag vet att många norrlänningar inte kräver eller behöver hyllningar om vilken viktig roll många av de spelar för Sveriges välstånd. Jag vet dock att många av dem avskyr att känna sig tagna för givet. Det verkar inte som att S-ledaren i Nacka förstår det. 

Erik Hagström