Helene Bergman: Kvinna mot kvinna – svenska feminister och invandrade hemmafruar

Två kvinnor går till valurnan i Göteborg. Den ena bor i Majorna. Hon är utbildad, följer samhällsdebatten och kan själv läsa vad partierna lovar. Hon jämför argumenten och lägger sin röda valsedel i urnan. Hon vet vad hon röstar på.

Den andra kvinnan bor i Hammarkullen. Hon har bara några få år i skolan. Hon behärskar inte svenska och kan kanske inte ens läsa eller skriva. Ändå lägger hon samma röda valsedel i urnan. Men vet hon vad hon röstar på?

Vem har berättat för henne vad Socialdemokraterna och Vänsterpartiet står för? Mannen? Familjen? Imamen? Den lokala föreningen? Partiets valarbetare? Och var det hon själv som valde partiet – eller någon annan som valde åt henne?

Frågan är inte teoretisk. Valmyndigheten har tagit emot 105 rapporter om incidenter som kan ha påverkat valet. Minst 14 gäller män som uppges ha försökt styra kvinnors röstande. I Kvartal berättar Hassan Khan från Visionpartiet att han utanför vallokaler i Malmö såg hundratals väljare bli tillsagda vem de skulle rösta på.

Anmälningar och vittnesmål bevisar inte hur en hel grupp röstar. Men de gör frågan oundviklig: Är kvinnan i valbåset verkligen fri och självständig?

Den ena kvinnan är en väljare. Den andra riskerar att reduceras till en röst.

Föreställ dig två rum med hundra kvinnor i varje. I det ena står hundra kvinnor från Majorna. Bara fyra har grundskola – eller ännu kortare skolgång – som sin högsta utbildning. I det andra står hundra kvinnor från Hammarkullen. Där är de nästan trettio. I Majorna har 55 studerat minst tre år efter gymnasiet. I Hammarkullen är de bara 18.

Fyra mot trettio. Femtiofem mot arton. Samma röda valsedlar. Två utbildningsvärldar – och helt olika förutsättningar att läsa, förstå och värdera det politiska budskapet.

I Hammarkullen Centrum fick Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tillsammans 87,3 procent av rösterna i årets riksdagsval. En fantastisk valframgång. Men för vem? För kvinnorna – eller för partierna?

Vi har länge talat om hijaber, hederskultur, religion och kvinnoförtryck. Nu är det dags att tala om utbildning, arbete och pengar.

På 1950-talet hade Sverige fortfarande många hemmafruar. Mannen arbetade. Kvinnan skötte barn, hem och man. Sedan gick kvinnorna ut på arbetsmarknaden. Mellan 1970 och 1983 ökade den svenska arbetskraften med 521 000 personer. Kvinnorna stod för hela ökningen.

Särbeskattningen infördes, barnomsorgen byggdes ut och den offentliga sektorn växte. Kvinnorna behövdes i vården, skolan och omsorgen. Kvinnorna fick egna löner och pensionspoäng. De blev mindre beroende av sina män. Och när kvinnorna arbetade betalade de skatt. De blev en del av den ekonomiska grund som finansierade välfärdsstaten.

Kvinnofrigörelsen och välfärdens utbyggnad gick hand i hand. Men välfärdsstaten kan inte i längden bära ett växande hemmafrusamhälle. Någon måste arbeta. Någon måste betala skatten.

Och just nu tycks vänstern räkna med att kvinnorna som redan har frigjort sig ska finansiera dem som fortfarande är beroende. Ska den arbetande feministen i Majorna betala för ett nytt hemmafrusamhälle i förorten?

Men utbildning handlar också om att förstå samhället och självständigt ta del av politisk information. Jag har bott hos en kvinna i Istanbul som inte kunde läsa eller skriva. Hon skötte sitt vardagsliv, men kunde inte läsa en tidning, jämföra partiprogram eller kontrollera makthavarnas påståenden. Politiskt var hon beroende av andras ord.

Forskning om det turkiska presidentvalet 2023 visar att väljare utan gymnasie- eller universitetsutbildning oftare röstade på Recep Tayyip Erdoğan.

Erdoğan har förstått utbildningens politiska betydelse. Den som inte själv kan kontrollera informationen blir beroende av den som förmedlar den. Den som kontrollerar berättelsen får också inflytande över rösten.

Hur många kvinnor i svenska förorter kan själva läsa valinformationen och förstå vad de röstar på? Hur många får sin politiska information genom mannen, familjen, imamen, föreningen eller Socialdemokraternas valarbetare? Och var det sådana röster som gav oppositionen dess tre mandats övervikt?

Obehagliga frågor måste också ställas.

En utbildad kvinna kan kontrollera informationen, förstå sina rättigheter, arbeta och tjäna egna pengar. Och hon kan rösta utan att någon annan först förklarar vad hon ska tänka.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet räknar gärna kvinnornas röster. Men vem försäkrar sig om att kvinnorna själva har kunnat läsa, förstå och välja?

Vänstern avskaffade en gång hemmafrusamhället. Nu riskerar den att finansiera dess återkomst. En valsedel i en kvinnas hand är inte automatiskt ett bevis på kvinnofrihet.

En kvinna är fri när hon själv kan läsa vad partierna lovar, försörja sig utan mannens tillåtelse och välja politiskt utan familjens, religionens eller bidragssystemets grepp.

Egen utbildning. Egen lön. Egen information. Egen röst. Det är kvinnofrihet. Allt annat är bara rösträkning.

Helene Bergman