Carl Eos: Media mörkar sanningen om utvisade uzbeker

De senaste veckorna har svenska folket fått se ett stort antal snyftreportage om en familj med uzbeker som ska utvisas från Sverige. I reportage efter reportage målas bilden upp av hårt arbetande och välanpassade människor som riskerar att ryckas bort från det liv de byggt upp här. Kameror zoomar in tårfyllda ansikten, journalister ställer ledande frågor och tittarna förväntas känna vrede mot regeringen. Hela dramaturgin är konstruerad för att skapa en känslomässig reaktion.

Men samtidigt som de etablerade medierna producerar dessa känslosamma berättelser väljer de konsekvent att utelämna information som skulle kunna förändra publikens uppfattning. Uppgifter som är direkt relevanta för att förstå personerna och situationen hamnar utanför rapporteringen.

I artiklar från 100 procent och Riks framkommer att en av personerna drog kniv när polisen knackade på dörren. Där framkommer också att man trotsat hela 47 utvisningsbeslut. Fyrtiosju. Under en tidsperiod av tjugo år Det är en uppgift som i ett normalt fungerande medielandskap hade varit del i rapporteringen. Den säger något fundamentalt om både rättsstatens problem och om personernas agerande. Ändå väljer stora medier att tiga om saken.

Särskilt avslöjande blev det när Aftonbladet publicerade ännu ett snyftreportage om familjen ett dygn efter att uppgifterna om de 47 utvisningsbesluten avslöjats. De visste. De valde bara att inte berätta det för sina läsare. Det säger väldigt mycket om vad stora delar av svensk media egentligen sysslar med.

Journalistikens grundläggande uppgift borde vara självklar. Medborgarna ska få relevant information för att kunna bilda sig en egen uppfattning. Men stora delar av det svenska medielandskapet har övergett den idén. I dag fungerar många redaktioner snarare som politiska aktörer med ett tydligt ideologiskt mål. Den blågula koalitionen ska bort från makten och Magdalena Andersson ska tillbaka till Rosenbad.

Därför byggs berättelser upp kring utvisningar samtidigt som uppgifter som riskerar att förstöra narrativet sorteras bort. Därför får tittarna se tårar men inte knivar. Därför får läsarna höra om “otryggheten” inför utvisning men inte om människor som vägrat följa svenska myndighetsbeslut gång på gång under många års tid. Den journalistiska metoden är numera lika enkel som genomskinlig. Information som gynnar vänsterns berättelse förstärks. Information som riskerar att gynna regeringen mörkas.

Det här är också anledningen till att så många svenskar tappat förtroendet för traditionella medier. Vanligt folk märker när rapporteringen är vinklad. De märker när journalister tycks mer engagerade i att påverka opinionen än att faktiskt beskriva verkligheten så som den är. Misstron mot medierna har därför inte uppstått i ett vakuum. Den är en direkt konsekvens av mediernas eget agerande.

Inför valet 2026 håller situationen dessutom på att bli ett allvarligt demokratiskt problem. Jag har tidigare skrivit att valet i stor utsträckning kommer stå mellan högern och journalisterna. Det finns ingen anledning att ändra den analysen. Tvärtom blir saken mer uppenbar för varje vecka som går. 

Ett land där medierna fungerar som en kampanjorganisation åt vänstern är inte ett land med ett friskt demokratiskt samtal. Det svenska medielandskapet har blivit så ensidigt och aktivistiskt att det i dag utgör ett reellt hot mot demokratin. För en demokrati kan inte fungera om väljarna systematiskt hålls ovetande om centrala fakta som skulle kunna förändra deras bild av verkligheten.