Helene Bergman: För vem arbetar journalisterna?

Niklas Orrenius kallar Riks för propaganda. Expressen beskriver Riks som "farligt och obehagligt". Debatten är igång. Men den handlar om fel sak.

I Expressens podd säger biträdande chefredaktören Karin Olsson att alternativa medier driver narrativ som misstänkliggör etablerade redaktioner och att detta i sig är ett hot mot demokratin. Det är en allvarlig anklagelse. Men den väcker en ännu viktigare fråga: varför får den kritiken fäste överhuvudtaget?

För frågan är inte om Riks är journalistik. Frågan är snarare för vem journalistiken görs i dag? Journalistik avgörs inte av vad den kallas. Den avgörs av om den informerar, granskar och berättar. Och om den håller för den publik den vänder sig till. 

Det är i grunden enkelt. Journalistik handlar om att ställa frågor där svar saknas, att pröva det som sägs, och att granska makten oavsett var den befinner sig.

Journalistiken ska ge människor en bild av verkligheten som de kan förstå, orientera sig i och förhålla sig till. Annars riskerar det demokratiska samtalet att försvagas. Det är inte utan orsak som medierna har kallats den tredje statsmakten. Och den måste göra sitt jobb även när det är obekvämt. Men när journalister börjar definiera varandra har man redan flyttat fokus bort från det som är kärnan: läsarna, lyssnarna och tittarna. 

Och det är här journalistiken prövas. Inte i poddar. Inte i interna mediedebatter. Utan i om människor upplever att de får svar på sina frågor. 

Jag har arbetat som journalist i flera decennier, i Sverige och internationellt. Jag har sett hur förtroende byggs och förloras. Och det är här det avgörs. Inte genom etiketter som “propaganda”. Utan i frågan om det journalistiska arbetet faktiskt håller.

Under lång tid har delar av journalistiken rört sig bort från sin publik. Kanske inte alltid medvetet. Men gradvis.

Journalistiken har i delar börjat tala mer med sig själv än med dem den är till för. Språket har blivit snävare. Perspektiven mer förutsägbara. Och i vissa fall har hela områden lämnats obevakade – inte för att de saknar betydelse, utan för att de inte passat in i det narrativ som redan dominerar.

Och ibland märks det, även för den som intervjuas, att slutsatsen redan finns där innan frågan är ställd!

När minister Carl-Oskar Bohlin beskriver hur hans perspektiv inte alltid kommer fram, utan reduceras till ett citat som bekräftar en redan bestämd tes, är det inte ett utspel. Det är en erfarenhet.

Och den delas av fler än politiker. Det är i det här läget nya medieaktörer växer fram. Inte som ett mysterium. Inte som en avvikelse. Utan som en reaktion och ett behov.

När människor upplever att deras frågor inte ställs, att deras verklighet inte riktigt ryms, eller att vissa ämnen hanteras med försiktighet – eller inte alls. Då söker de sig någon annanstans.

Det betyder inte att allt som görs i alternativa medier är bra. Men det betyder att behovet finns. När etablerade medier i dag varnar för "farliga narrativ" är det värt att minnas att just de idag etablerade medierna ofta själva har vuxit fram som en motröst. Att utmana det då etablerade har varit en del av dess drivkraft.

Konflikten i dag handlar därför inte i första hand om höger eller vänster. Den handlar om något mer grundläggande: förtroende. Och om vem som har rätt att tolka verkligheten.

Det är där den verkliga striden står. Inte mellan Riks och Dagens Nyheter eller Expressen. Utan mellan journalistiken och det uppdrag den en gång hade. Och det uppdraget är inte komplicerat.

Det handlar inte om att definiera varandra. Det handlar om att göra det journalistiska jobbet.

Helene Bergman