Josefin Utas: Välståndsskadade förnekar verkligheten

På senare år har olika skribenter lyft det faktum att Sverige förändrats och att förändringen skapar en känsla av främlingskap.

En av de första att påpeka detta var Kajsa Dovstad. I en krönika i Göteborgs-Posten 2019 skrev hon om sin upplevelse i en matbutik där hon inte kunna hitta svensk mat. Omgivningen var inte riktigt med på tåget då och hon hånades rejält i medierna. 

Men nu har fler följt efter och hennes benämning, ett #Jimmiemoment, blev bevingat.

Jag skrev på Facebook för ett par år sedan om en händelse där en större grupp invandrade ungdomar med asocialt beteende skränade på främmande språk på pendeltåget. Jag beskrev mina våndor över om jag skulle säga till dem eller inte. Skulle jag våga? Vad kunde hända om jag gjorde det? Mitt inlägg rönte sympatier, men också kritik: Hur kunde jag döma ungdomarna när jag inte kände dem? Varför var jag så rasistisk?  

Nyligen skrev Linnea Klingström en kulturkrönika hos Riks om sina upplevelser från en dag med besök på barnakuten och en vårdcentral i Göteborg. Alla kvinnor hon stötte på, inklusive personalen, bar slöja/hijab.

I stället för att argumentera kring den samhällsförändring som pågår, så angrep somliga personer beskrivningen av verkligheten: ”Var det verkligen alla som hade hijab? Det kan inte vara sant! Det kanske ändå fanns en kvinna på toaletten i väntrummet som inte hade hijab men som Klingström inte såg? Alltså var det inte alla kvinnor!” Om jag tillåts raljera lite. 

Gemensamt för dessa exempel är känslan av att befinna sig i ett främmande land, trots att vi är i Sverige. 

Det intressanta med berättelserna, är att reaktionerna på dem snabbt övergår till en diskussion om fakta, vad som är sant och inte. De progressiva, vänstern eller vad vi ska kalla dem, vill inte acceptera att den verklighet som beskrivs inte handlar om siffror, utan om känslor av främlingskap och otrygghet. Att det är något som gått förlorat. 

Dessa reaktioner är fascinerande – och beklagliga. De kan inte ta in att människor upplever något på riktigt. Inte heller att en känsla av otrygghet finns och är att ta på allvar. 

Ett välkänt begrepp är att vi i Sverige blivit ”fredsskadade” efter så lång tid utan krig i landet. Jag skulle vilja lägga till ett ännu vidare begrepp: välståndsskadade. 

Vi lever i ett överflödssamhälle och det är för mig helt uppenbart att människors förhållningssätt till saker förändras på grund av det, på ett betydligt mer omfattande sätt än vad vi kanske spontant tror. 

Exempelvis i fallet hijabernas ökande utbredning i Sverige kan de välståndsskadade kosta på sig att skjuta de budbärare som beskriver förändringar av verkligheten och regelrätta samhällsproblem: Vadå symboler för kvinnors underordning och islamism? Det finns ingen ko på isen! Islamist kan väl ingen vilja vara i fantastiska Sverige, här där allt är tryggt och bra? Och finns problem med hijaber är de ändå så få att det inte spelar någon roll. Det finns inga problem, inga hot. Kumbaya!

På de välståndsskadades reaktioner märker man att deras behov av att känna sig snälla och generösa är prioriterat. De varken vill eller förmår greppa de större perspektiven. Så kan människor bara agera i ett samhälle där inga direkta hot finns mot dem själva eller deras familjer. De tar således sin egen frihet och hela landets välstånd, fred, trygghet och jämställdhet för givet.

Det är kanske svårt att rå på sådana här synsätt och så bakvända prioriteringar. Vi kan dock trösta oss med att det fortfarande finns en väldigt stor mängd människor som befinner sig så nära verkligheten att de helt enkelt inte kan förneka den. Att dessa börjar tala ut är en förutsättning för att kunna diskutera och adressera de samhällsproblem som uppstår i och med de stora förändringar som pågår i Sverige. Ju fler som bidrar, desto bättre.