Markus Johansson-Martis: Bra att Strömmer flörtar med C

Inför fredagsmorgonen hade moderata tjänstemän och justitieminister Strömmer gnuggat geniknölarna ordentligt. De har gjort det klart och tydligt att de accepterar Centerpartiets alla krav för att stödja en regering. Problemet är bara att C är just ett sånt parti där inflytande inte spelar så stor roll.

Vad tycker ens det borgerligt gröna minipartiet? Få vet. Knappt ens de själva. Ja, mer än att de verkligen inte vill ha vare sig V eller SD i en regeringskonstellation efter valet.

Trots ovissheten har de iallafall släppt en kravlista riktad till Magdalena Andersson om politik de vill ha för att stödja henne som statsminister. Helt i linje med utopin att slippa hantera vare sig V eller SD, i ett centristiskt regeringsalternativ som i dagsläget inte existerar.

Innan Andersson ens hunnit svara på kraven gjorde Strömmer ett smart utspel: han accepterar alla villkor. En M-ledd regering, lovar han, kan tillmötesgå hela listan.

Populism, oerhört strategisk sådan

Premissen bakom hans utspel, vilket alla borgerliga partier känner till, är att C har en utpräglad “höger”-falang som har varit tydliga med att de vill samarbeta högerut.

Deras hållning är den mer sakliga på det sättet att de både förstår att de är för små för att komma med bombastiska krav och att de hellre prioriterar sakpolitiskt inflytande än något annat.

Detta har förstås Strömmer koll på, varför han också hoppas på en “hög avkastning för en liten risk”, som en klassisk borgare hade uttryckt det.

För genom att acceptera alla krav underlättar han för falangerna i partiet att diskutera saken, men också visa upp sig för C-väljarna att vara saklig och medgörlig.

Kraven

I korthet löd Centerpartiets kravlista enligt följande:

De vill öka antalet jobb genom att sänka skatter och avgifter för småföretag. Utsläppen ska ner genom att staten satsar på grön industri. Vidare ska ungdomspsykiatrin och elevhälsan få mer resurser. Vidare ska en polisgaranti införas på landsbygden och ekonomiskt stöd förmedlas till svenska bönder.

Hade undertecknad själv fått klura ihop en centerpartistisk önskelista hade den sett betydligt värre ut. Detta är överkomligt även för en högerregering. Delar av satsningarna hade sannolikt skett även utan C.

Allt låter egentligen bra, men det finns en hake: det är C vi talar om.

De vill inte vinna

Centerpartiet är inget logiskt parti på det sättet att de vill maximera sitt inflytande.

Det är först och främst ett parti som vill att det ska kännas bra i magen. Genom känslor har man framgångsrikt också vuxit i opinionen och lockat till sig väljare som känner likadant.

För en klassisk SD-väljare är denna infallsvinkel kanske främmande. De flesta av oss accepterade ett Tidö-avtal fastän vi utgjorde 20 procent av alla mandat i riksdagen.

Många C-väljare resonerar annorlunda. Därför kan C ligga uppemot åtta procent i vissa mätningar, trots att de flesta inte vet vad partiet egentligen tycker. Skandalrubriker åt både höger och vänster har räckt gott för att människor ska ty sig till minipartiet som gärna kallar sig mellanmjölk.

Av samma varumärkesskäl är det väldigt enkelt för partiledaren Thand Ringqvist att omedelbart tacka nej till erbjudandet.

Låt oss ändå hoppas att läget ändrar sig.