Markus Johansson-Martis: Lägg ner alla länsstyrelser

En gång i tiden, år 1634, inrättade rikskanslern Axel Oxenstierna vad vi än i dag kallar länsstyrelser. Det var en del av den genomgripande statsbyggnadsreformen som skulle förlänga statens långa arm över hela riket. Även om idén håller än har dagens utformning spelat ut sin roll. Det är dags att en högerregering lägger ner alltihop.

Landshövdingen, vilken idag utgör en reträttpost för avdankade politiker av alla kulörer, fungerar sedan dess som den lokala länsstyrelsens högsta chef. Institutionens ursprungliga funktion var att verka som högsta lokala polismyndighet, övervaka att lagar implementeras och rätten skipas av domstolar samt kontrollera fogdarnas skatteindrivning.

Kort sagt: statens förlängda arm ut i landet, i en tid utan telekommunikation eller snabba transporter, då kungamakten behövde lokala ombud med reell auktoritet för att hålla ihop riket.

Det var en viktig roll, men ingenting av dess ursprungsfunktion finns längre kvar.

Nya uppdrag

Idag har uppdraget istället vuxit långt bortom ordningsmakten och skatteindrivning. På deras bord ligger istället miljö- och naturvård, strandskydd, artskydd och jaktfrågor, vattenverksamhet, samhällsplanering och bygglovsöverklaganden, med mera.

De är alltså inte längre ordningsmyndigheter i ursprunglig mening, utan regionala förvaltningsmyndigheter som tillämpar nationell och EU-rättslig lagstiftning, ofta med betydande eget tolkningsutrymme. Precis som alla andra myndigheter.

Hade de alltid gett uttryck för folkviljan, alltså regeringens vilja, i sin myndighetsutövning, hade det varit en sak. Dessvärre är så inte fallet, åtminstone när högern styr.

Precis som i övriga statsbyråkratin finns en tendens vänsterut, vilket får konsekvenser vi känner igen. Rutinmässigt övertolkande av EU:s miljöregler och oförutsägbar myndighetsutövning i direkt kontrast med regeringens politik förekommer.

Något som varit oacceptabelt under Oxenstiernas tid.

Vargjakten och vattenbrist

Vargjakten är det tydligaste exemplet just nu.

Regeringen beslutade förra året att sänka det så kallade referensvärdet för varg från 300 till 170 individer, vilket var en tydlig politisk viljeyttring om att möjliggöra jakt. Men i konflikt med denna vilja beslutade Länsstyrelsen i Värmland att ingen jakt skulle ske i länet under 2026, med motiveringen att stammen minskat lokalt. Efter överklagan stoppade förvaltningsrätten därför jakten, med hänvisning till att länsstyrelsen inte lagt fram tillräckliga bevis i ärendet.

En annan prekär situation uppstod i Kalmar län i juli angående lokal vattenbrist. Representanter för lokala kraftverksföreningar (21/7) hamnade i debatt med den regionala länsstyrelsen över dess senaste vilja att riva lokala dammar med hänvisning till miljökvalitetsnormer. Samtidigt påtalar man att det regnar allt mindre varje sommar och att risken är överhängande, med hänvisning till klimatförändringar. Rimligen torde de många dammarna kunna underlätta problemet, men självreflektion från landshövdingen lyser med sin frånvaro i debattartikeln.

Intressekonflikt

Det finns således en diskrepans här mellan å ena sidan vänsterbyråkrater och å andra sidan folkviljan.

Det enda motargumentet man kan ge som skäl att behålla länsstyrelserna i sin nuvarande form är att alternativet, att rucka på de flera hundra år gamla institutionerna, är sämre.

Dock är konsekvenserna enkla att föreställa sig.

Formellt sett ska länsstyrelser säkerställa de mål som riksdag och regering satt upp, men att så alltid görs går med enkelhet att ifrågasätta.

Vidare är det ett faktum att länsstyrelsen fattar beslut inom områden som innebär konflikt med den kommunala eller regionala folkviljan, vilken kommer till uttryck genom beslut i fullmäktige. Länsstyrelser är prövningsinstanser i exempelvis kommunala detaljplansfrågor och bygglov. Det gör att de kan skjuta i sank den lokala majoritetens fattade beslut.

På så vis finns en inbyggd intressekonflikt mellan två av regeringsformens viktigaste intressen: folkviljans genomslag och det lokala självstyret.

Därjämte är det ett faktum att alla tre instanser i Sverige, kommuner, regioner och staten, redan i dag har myndighetsuppgifter att sköta. Det är därför inte främmande för dem att helt enkelt ta över även länsstyrelsens uppgifter.

Därmed återstår bara för den som tycker att vi fortsatt behöver länsstyrelser att förklara vilka uppgifter någon av våra tre ordinarie instanser inte klarar av, men som länsstyrelsen kan sköta.

Svaret är noll uppgifter. Lika många som skälen för att ha länsstyrelserna kvar. Därför: bekämpa myndighetsaktivism, lägg ner Oxenstiernas förlegade länsstyrelser.