Markus Johansson-Martis: Maktpartiet S har blivit ett luftslott

Magdalena Andersson gick till historien i november 2021 som Sveriges första kvinnliga statsminister. Hon gick också till historien som den kortast sittande. Sju timmar. Vägen dit gick via en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven, väckt av Vänsterpartiet över marknadshyror som S vägrade ge upp. Andersson tog över, men samma dag föll regeringens budget i riksdagen och MP lämnade samarbetet.

Många var chockade. Hur kunde partier som låtit sig vara dörrmatta åt S under lång tid helt plötsligt börja ryta ifrån?

Svaret är detsamma som förklarar varför Magdalena Andersson övergav sitt första sonderingsuppdrag efter valet. Återigen blir vi påminda om att tiden för S som kraftfullt maktparti är ett minne blott.

Hålla vad man lovar

Tidigare hette det att "S gör allt för makten". Efter 2018 gav man exempelvis bort avskaffandet av värnskatten och, till en början, marknadshyror till C och L för att få till Januariöverenskommelsen.

I dag känns en sådan lösning otänkbar. Inte enbart för att röda linjer blivit striktare. Som Liberalernas förre partiledare Johan Pehrson påpekade kan vissa linjer gälla innan val, och andra efteråt. Men precis som Mattias Svensson konstaterade på SvD:s ledarsida den 28 september kan inte Andersson, och S som parti, längre regera på det gamla viset.

De är inte längre den maktfaktor de en gång var. De är mindre, svagare och begriper inte att världen runtom dem har gått vidare.

Inför valet 2026 var det tydligt att S trodde det gick att samla en fungerande majoritet ur den rödgröna röran. Men som Viktor Barth-Kron påpekade i Expressen den 29 september är regeringsförhandlingar riktigt tuffa även utan röda linjer. Tidöpartierna hade åtminstone konturerna av ett gemensamt politiskt projekt. Anderssons konstellation saknar den grunden.

Oavsett anledning till att de misslyckades med det första försöket är det ett faktum att de haft fyra år på sig att bygga tillit och förståelse sinsemellan. Ändå stod Magdalena Andersson på presskonferens efter tio dagars arbete och gav upp sitt sonderingsuppdrag.

Fyra dagar senare fick hon tillbaka sonderingsuppdraget av talmannen. Grundproblemet är dock detsamma.

En medveten strategi

Bakom beslutet att lämna tillbaka det första uppdraget fanns förstås en kalkyl. När V gick så långt att de röstade med Tidöpartierna för deras talmanskandidat tyckte S att det var för mycket.

Genom att lämna tillbaka uppdraget ökade möjligheten att en kommande statsministeromröstning skulle handla om att välja Andersson, inte Kristersson. I ett sådant läge skulle trycket öka markant på C och V att komma överens, snarare än att låta högern ta makten igen.

Hon har nu återupptagit sonderingen.

Problemet är att S ännu inte tycks ha förstått att V och C känner till kalkylen. Och att de gick till val på sina röda linjer.

Till skillnad från S var det många år sedan vare sig V eller C var partier som anpassade principerna efter läget. De kör sina beslut ända in i kaklet.

V:s krav bygger på flera års tydlig kommunikation och ett kongressbeslut om ministerposter. De har också en historia av att fälla regeringar på enskilda sakfrågor. Samtidigt har C spelat sin strategi om ett mittenalternativ i ett decennium. En stor del av väljarbasen röstar på dem enbart för att de håller sig borta från ytterkanterna. Att ändra sig nu skulle medföra alltför stora risker.

Alltihopa gör Anderssons första misslyckade sondering än mer pinsam. S gick till val för andra gången på en utpräglad presidentvalskampanj. "Rösta på Magdalena, för hon är en stark ledare", och så hölls det tyst om sakpolitiken.

Nu har denna starka ledare ännu en gång misslyckats med sin kärnuppgift: att ta makten och hålla den. För fem år sedan tog det sju timmar. Den här gången tio dagar. En tröstlös förbättring.

Norléns besked

Även den nygamle talmannen har lärt sig en läxa sedan 2018. Nu är det slutfikat, i stället bjuds det på vatten. Landet befinner sig i ett allvarligare läge än då. Vi behöver en regeringsmajoritet så snart som möjligt.

Förutsättningarna är svåra, men svåra är inte detsamma som orimliga. Andersson har nu återupptagit sonderingen. Mest sannolikt kommer hon ändå inte att få ihop sin majoritet.

För så som sagan går om det moderna socialdemokratiska arbetarpartiet är det att deras tid som maktparti är förbi. Inte ens sakpolitiken duger att ge bort längre.

Kvar står S självbild, tillika ett rött Luft(S)lott.