Markus Johansson-Martis: Vilket SD går till val 2030?

Precis som hösten tvingar fram beslutet att ta in utemöblerna tvingar valresultatet fram åtgärder från partierna. Efter varje val talas det om en "uppstädningsperiod" där folk får sparken, organisationer görs om och en och annan blir befordrad. En sådan storstädning väntar nu Sverigedemokraterna, fast av ideologisk snarare än organisatorisk karaktär.

En eftervalsanalys är beställd av Oikos, rapporterar Åkesson i sitt första mediaframträdande efter valnatten. Den torde osannolikt nog landa i något annat än de fem till sju punkter Åkesson själv räknade upp, men att uppgiften läggs ut på entreprenad vittnar om dess vikt. För själva efterspelet efter denna valrörelse kommer att vara ödesmättat. Debatten om vilket parti SD bör vara har sedan länge puttrat under ytan, och har nu kokat över rejält.

En gammal debatt, igen

På förekommen anledning släppte DN nyligen en artikel under med rubriken "Högerkonton har vänt SD ryggen: inte tillräckligt radikalt".

Vinkeln är att SD är stora online, men att många influerare övergav partiet i valrörelsen för att i stället rikta strålkastarljuset mot småpartier. För en utomstående är det läsvärt, iakttagelsen stämmer. Men att influerarna är få till antal, fast de kanaliserar en betydligt större väljargrupps tankar, framhålls inte. Inte heller får centrala partiföreträdare kommentera ämnet. I stället tillfrågas min Riks-kollega, tillika eftervalsanalysförfattare åt SD, Carl Eos.

Hans uppfattning är att partiet väl är medvetna om kontona och deras åsikter, men att de helt enkelt förbises. Vidare menar han att vissa i partiet finner att kontona "lurar" unga väljare att rösta på andra partier.

Han är långt ifrån ensam om den hållningen. Andra har gått längre och kallat personer som tidigare röstat på SD men nu gått till småpartier för efterblivna.

Problemet är bara att kritiken som kommer högerifrån svårligen kan vara en nyhet. Alla som privat har SD-väljare som vänner vet att det är en vanligt förekommande uppfattning att "mer behövs" för att rädda Sverige. Eos själv konstaterar att även gräsrötterna vill mer högerut, få anser med andra ord att det sverigedemokratiska projektet är färdigt.

Men i stället för att enas kring att mer behövs göras har flera företrädare fokuserat på att dels skapa konflikt mot dessa profiler, och dels framställa migrations- och kriminalpolitiken som uppklarade, både innan och efter valrörelsen.

Givet att valresultatet hamnade 0,02 procentenheter lägre än 2018 krävs större självrannsakan inom partiet, snarare än konflikt med potentiella väljare.

Vad har vi lärt oss

Siffrorna visar att flödet till de borgerliga partierna var minimalt. Däremot förlorade partiet till mikropartier och till soffan. Precis som i EU-valet 2024.

Källor inom partiet har berättat för Zachrisson hos Kvartal att de anser att idéutvecklingen har stått still ett tag i partiet, och det kan komma att ändras. Samtidigt är vissa rädda för vad det kommer innebära.

Det bekräftar vad som redan varit känt: att det finns två ideologiska strömningar i partiet, de som vill hålla fast vid särartslinjen och de som vill följa normaliseringslinjen.

Bägge har dragit helt olika slutsatser av valresultatet. De ena beskyller lantis- och kärnväljare förhållningssättet för att man tappat väljarstöd. De andra beskyller anpassningen och nedslipade kanter har lett till demoralisering.

Mellan dessa två grupperingar kommer efterspelets strid att stå. De som vill att Muhammed ska gå till berget och de som vill att berget ska komma till Muhammed.

Riv av plåstret nu

Hursomhelst måste en idealisk väg utstakas för framtiden. Den torde innefatta en politisk uppfattning om landets demografiska utveckling, återvandringspolitik, en utvecklad syn på familje- och välfärdspolitik, och en enhetlig syn på relationen till USA och EU. Många av dessa frågor har fått olika svar från olika röster inom partiet, vilket har vilselett väljare åt endera håll.

Och vartåt man än går får det konsekvenser. Går man högerut riskerar man kanske att tära på banden till de andra partierna. Går man mot mitten riskerar man i stället att öppna upp för ett renodlat högerparti att komma in 2030.

Just den här idéutvecklingen är vissa oroliga för. I kraft av att man ständigt har vuxit har man sluppit att bita i det sura höstäpplet. Och om något är just detta SD:s strukturella utmaning.

Tur i oturen har det blivit dags för höststädning. Ett utmärkt tillfälle att kivas sinsemellan.