Nima Rostami: Den islamiska ideologiska klassificeringens politiska funktion

Ledarskribenten Peter Gustavssons huvudtes i den socialdemokratiska tidningen Dalademokraten är att radikal islamism "i grunden är en form av högerextremism". Det kan vara retoriskt effektivt för vänstersympatisörer, men den lider av analytisk sjukdom.

Genom att reducera islamism till en position på den traditionella höger-vänster-skalan suddas avgörande ideologiska och historiska skillnader ut.

Islamism delar visserligen flera auktoritära kännetecken med fascistiska rörelser, såsom ledarkult, intolerans mot oliktänkande, homofobi, kvinnoförtryck och förakt för västerländska värderingar. Men därifrån följer inte att islamism därför bör klassificeras som en högerideologi i västerländsk mening. Islamismen har egna religiösa, historiska och politiska rötter som föregår både fascismen och marxismen med många århundraden. Att placera den under samma ideologiska etikett som europeisk nynazism riskerar därför att fördunkla snarare än förklara fenomenet. Islam grunnades av Mohammad för 1400 år sedan och är en sådan politisk ideologi som närmast kan beskrivas som fascism.

Denna klassificering fyller framför allt en politisk funktion. Genom att definiera islamism som "högerextremism" kan ansvaret för den islamiska migrationens, hijra, och dess problematiska konsekvenser för Sverige indirekt förskjutas till partier på högerkanten, samtidigt som de partier som under decennier har format migrations- och integrationspolitiken i hög grad undgår kritik och ansvar.

Om islamismen definieras som ett högerfenomen blir den också, rent retoriskt, Sverigedemokraternas ideologiska angelägenhet snarare än en konsekvens av politiska beslut som möjliggjort framväxten av islam, dess parallella samhällen och radikaliserade miljöer. På detta sätt flyttas fokus från de politiska beslut som bidragit till utvecklingen från vänstern till konservativa och nationalister.

Socialdemokraterna och delar av det liberala etablissemanget har under lång tid fört en politik som underlättat etableringen av den muslimska diasporan genom omfattande invandring, etableringsstöd och statliga bidrag till muslimska samfund. Därutöver har det förekommit dokumenterade samarbeten mellan Socialdemokraterna och organisationer med kopplingar till islamistiska nätverk, däribland Muslimska brödraskapet. Sådana kontakter har förekommit både nationellt och kommunalt.

När Gustavsson dessutom kopplar samman islamism och Sverigedemokraterna och AfD i Tyskland genom formuleringar som "samma hat, samma förakt" uppstår en retorisk skuldöverföring. Den som kritiserar invandringspolitiken eller utvecklingen beträffande islamism, som är en migrationsrelaterad fråga, riskerar att indirekt associeras med islamisk terrorism, medan de politiska aktörer som varit drivande bakom den förda politiken undgår motsvarande ansvarsutkrävande. Jag delar inte den analysen.

Islamismen är utan tvekan en auktoritär ideologi. Men dess ideologiska innehåll kan inte förstås enbart genom höger-vänster-skalan. Islam uppvisar drag som kan jämföras både med fascismen och med socialistiska eller marxistiska idéer. Den är inte nationalistisk i traditionell mening utan universell och imperialistisk. Målet är inte en nationalstat utan en religiöst definierad gemenskap, umma, där islam ska utgöra samhällets överordnade norm. Det står i kontrast till den nationalism som präglar konservativa rörelser i väst inklusive Sverige.

Islams religiösa dimension kan inte skiljas från dess politiska ambition. Religion och politik är sammanflätade på ett sätt som gör islam till betydligt mer än en privat trosuppfattning. System som zakat, khums och jizya illustrerar hur religionen också innehåller samhälleliga och ekonomiska regler med politiska anspråk som idag har likheter med fascism och marxism.

När det gäller islamisters etablering i väst har det framför allt varit vänsterpartier och liberala partier som varit drivande bakom den politik som möjliggjort den omfattande migrationen från Mellanöstern och Nordafrika. Samtidigt har dessa partier ofta sökt samarbete med muslimska organisationer utifrån identitetspolitiska överväganden. Detta har bidragit till att problemen länge förnekats eller tonats ned, trots återkommande varningssignaler.

Islamismen måste förstås utifrån sin egen ideologiska tradition och sitt historiska sammanhang. Att reducera den till en västerländsk högerkategori leder inte till ökad förståelse utan riskerar i stället att försvåra en seriös diskussion om islamismens natur och de politiska beslut som möjliggjort dess etablering i Sverige.

Nima Rostami

Advokat och konservativ debattör