Socialdemokraternas extremism ger extrema reaktioner

Richard Jomshof har kallat både Anders Lindberg och Magdalena Andersson för quislingar. Han menar alltså att de ska jämföras med landsförrädare eftersom de aktivt bjudit in främmande sociala och politiska krafter till Sverige som inte vill vårt land och vårt samhälle väl.

Jomshof har rätt på så vis att det är ett obestridligt faktum att det svenska folkets egenmakt och suveränitet i sitt eget land har naggats i kanten av den omfattande invandringen (som inte bara Socialdemokraterna är skyldiga till). Det är inte så mycket att säga om det. Sedan kan man diskutera hur detta ska beskrivas och hanteras i den politiska debatten.

Men vänstern passar naturligtvis på att attackera budbäraren. Dagens ETC publicerade nu under eftermiddagen en ledartext där Andreas Gustavsson beskriver Richard Jomshof som en fara för journalister och som ett hot mot demokratin osv, bla bla bla, men där han också passar på att attackera Riks.

Riks har tagit in aktivistiska journalister som kommer med avslöjanden och skarpt formulerad kritik mot vänstermedia. Alltså är vi på Riks en del av samma systematiska kampanj mot vänstern, demokratin och det fria ordet som Richard Jomshof.

Först tänkte jag: jaha, here we go again... Dubbla måttstockar… Journalister i en journalistisk ankdamm som beskyller varandra för att vara än det ena än det andra.

Men sedan slog det mig att allt i grunden handlar om de starka politiska motsättningar som idag finns i Sverige och som tyvärr är verkliga.

Den moderna vänstern – den som har gett oss massinvandring, vänsterfeminism, normkritik, identitetspolitik, rasifieringsteorier och mycket annat – har hela tiden gjort misstaget att tro att deras försök att i grunden omstöpa vår tillvaro aldrig kommer skapa några proportionerliga reaktioner. Den moderna vänstern har i olika omgångar tagit strid mot manligheten, svenskheten, Sverige, normer, könsskillnader, välstånd, sunt förnuft, vår svenska historia, vår svenska kultur (finns den?), vår svenska identitet (vem är svensk?). Och de verkar ha föreställt sig att alla de människor vars liv och tillvaro de ofta ganska aggressivt velat förändra i grunden aldrig skulle reagera med motsvarande ilska och styrka.

Den moderna vänstern, och däribland då publikationer som Dagens ETC, har i olika omgångar och på olika sätt förklarat för svenska folket att moskéer är lika svenska som lutheranska kyrkor och att alla som kommer till Sverige (och alla ska få komma) ska ha samma rätt att bo i vårt land och kalla sig svenskar som svenskarna själva.

Män har ofta fått veta att de är kvinnohatare, att de förstör klimatet, att de är dumma i huvudet eftersom de röstar höger, att de är sexister, rasister och bara allmänt så där vidrigt heteronormativa.

Och alla som tillåtit sig att protestera (ibland ödmjukt) har fått höra att de drivs av okunskap och hat. De som protesterat mot vänsterfeminism har varit kvinnohatare. De som protesterat mot massinvandring har varit rasister. Har man protesterat mot islam har man varit en rasistisk islamofob. Har man protesterat mot extrema positioner kring kön och könstillhörighet har man hatat alla homosexuella. Och har man protesterat mot vänsterjournalistik har man velat förgöra det fria ordet

Sanningen är den att vänsterns politiska kamp på många sätt har varit radikal, samhällsomstörtande och dessutom intolerant.

Och hur kan man då tro från vänsterns sida att detta inte skulle skapa bitterhet och ilska? Extremism kommer alltid till slut att bemötas med någon form av extrema reaktioner.

Så vad vi än må tycka om Jomshofs sätt att uttrycka sig mitt i en valrörelse får vi inte glömma att den samhällsutveckling som Sverigedemokraterna och även vi inom den nya högermedian reagerat på har varit både extrem och extremistisk. Det finns mängder av människor i Sverige som tycker att vissa ledande politiker och opinionsbildare agerat som förrädare. Det gör faktiskt det. Och därför borde det ligga även i vänsterns intresse att tona ned det radikala tänkandet en aning och i stället bidra till att läka ihop det här landet efter decennier av vänsterradikalism och öppet förakt mot de egna medborgare som protesterat.