91 342 visningar. 24 352 interaktioner. 883 gilla-markeringar. Över 1 000 kommentarer. 58 delningar på min Facebook.

Det är resultatet efter en vecka för en enda dokumentär bild från Almedalen. Bilden föreställer tre kvinnor sedda bakifrån. De bär hijab och går genom en muröppning in mot Almedalen.

Jag tog en enda bild. Det var inte bilden som förvånade mig.

Det var reaktionerna. Plötsligt verkade en helt vanlig journalistisk handling – att dokumentera människor i det offentliga rummet – ha blivit kontroversiell.

Jag trodde att jag hade tagit en dokumentär bild. Av en del reaktioner att döma verkade det snarare som om jag hade bedrivit någon form av västerländsk spionverksamhet. Det är en ironisk tanke, men också en avslöjande insikt.

För om hijaben bara vore ett vanligt klädesplagg – varför väckte då en enda bild ett sådant ramaskri?

Under Almedalsveckan hörde jag en imam säga att den svenska kvinnokampen handlade om hur kvinnor ville klä sig. Jag hajade till. Var det verkligen så han hade uppfattat den svenska kvinnokampen?

För mig handlade den om något helt annat. Den handlade om kvinnors rätt till utbildning. Om lika lön för lika arbete. Om utbyggd barnomsorg så att kvinnor kunde arbeta. Om rätten att försörja sig själva och inte vara ekonomiskt beroende av en man.

Och ja – också om rätten att själva bestämma över sina kroppar och sina kläder. Men kvinnokampen handlade aldrig om att kvinnor skulle klä sig på ett visst sätt. Den handlade om att ingen annan skulle bestämma. Inte staten. Inte kyrkan. Inte prästerna. Inte patriarkatet. Kvinnor skulle själva få avgöra.

Kristen eller muslimsk – den patriarkala blicken har alltid velat bestämma över kvinnans klädsel. Kvinnokampen handlade om att ta tillbaka den rätten.

Som en av dem som själv deltog i den svenska kvinnokampen kan jag därför inte se hijaben som bara ett klädesplagg. För mig är den en symbol för ett patriarkalt synsätt där kvinnans kropp och klädsel fortfarande görs till en fråga för andra än kvinnan själv.

Den svenska kvinnokampen gjorde friheten att välja till ett ideal. Därför räcker det inte för mig att säga att hijaben kan vara ett individuellt val. Jag ser också den patriarkala idévärld, ofta religiöst motiverad, som har gett plagget dess historiska betydelse.

Under arbetet med min bok Förortens Grupp 8 mötte jag muslimska kvinnor som själva ville slippa hijaben. De hade inte lämnat ett religiöst och patriarkalt förtryck för att mötas av nya regler om hur de borde leva i Sverige. Deras kamp handlade om samma sak som den svenska kvinnokampen en gång handlade om – rätten att själv bestämma över sin kropp och sin klädsel samt att göra upp med patriarkala normer, vare sig de motiveras religiöst eller sekulärt.

Jag har också börjat ställa mig en annan fråga.

Finns det i vissa religiösa traditioner en föreställning om att kvinnan hör hemma i den privata sfären och därför inte bör avbildas offentligt?

Skulle det i så fall kunna förklara en del av de starka reaktionerna på en helt vanlig dokumentär bild?

Det är en fråga värd att undersöka.

Just därför måste man skilja mellan motivet och bilden.

Hijaben är politiskt, religiöst och kulturellt laddad.

Men en dokumentär bild av kvinnor som bär hijab är inte automatiskt ett politiskt ställningstagande.

En fotojournalists uppgift är inte att välja bort motiv därför att de väcker starka känslor.

Uppgiften är att dokumentera verkligheten sådan den ser ut.

I Sverige är det tillåtet att fotografera människor på allmän plats. Det är en grundläggande förutsättning för dokumentär journalistik och nyhetsrapportering.

Om vissa motiv i praktiken blir så laddade att fotografer tvekar inför att dokumentera dem förändras också journalistikens uppdrag.

Ett öppet samhälle behöver inte bara yttrandefrihet.

Det behöver också journalister som vågar dokumentera det som sker i det offentliga rummet.

Det var inte bilden som förändrades.

Det var Sverige.

Helene Bergman