Pieter Cleppe: EU:s lagstiftningsmaskin rullar på i full fart

Europeiska kommissionen har lagt fram sitt årliga arbetsprogram för 2027. Framför allt syftar det till att skala ned sina lagstiftningsambitioner, till följd av ökat tryck från EU:s medlemsstater. I oktober 2026 skickade Tysklands förbundskansler Friedrich Merz, Italiens premiärminister Giorgia Meloni och Belgiens premiärminister Bart De Wever ett gemensamt brev till Europeiska rådets ordförande António Costa, där de efterlyste en ny ”nödbroms”-mekanism för att stoppa eller skala ned EU:s företagsregleringar som de anser vara alltför betungande.

I sin översikt över det nya arbetsprogrammet framhåller kommissionen att ”två år in i sitt nuvarande mandat har denna kommission lagt fram viktiga förslag för att stärka vår konkurrenskraft, däribland 12 ambitiösa omnibuspaket och andra förenklingsåtgärder. Tillsammans skulle dessa initiativ kunna spara 22,3 miljarder euro i återkommande administrativa kostnader per år, när de väl har genomförts fullt ut.”

Nu skulle ett antal EU-lagstiftningsinitiativ dras tillbaka. Rapporter tyder på att kommissionen avser att dra tillbaka direktivet om miljöpåståenden, skatten på digitala tjänster, ett förslag om att inrätta en gemensam bolagsskattebas samt beskattning av huvudkontor, på grund av att det är osannolikt att dessa planer kommer att få tillräckligt stöd i rådet med EU:s medlemsstater. Allt detta ligger i linje med den politiska stämningsförändringen inom EU, som tydligt har blivit mer fientlig mot vänster-grön politik.

Allt detta är ganska anmärkningsvärt. Planen för en gemensam bolagsskattebas kallades ursprungligen ”Common Consolidated Corporate Tax Base (CCCTB)” när den lades fram 2011. Den drogs tillbaka i september 2023 men överlevde i en annan form, där kommissionen övergick till ett nytt ramverk känt som BEFIT (Business in Europe: Framework for Income Taxation), som syftar till att skapa en gemensam regelbok för bolagsskatt i EU. Det senare skulle nu också dras tillbaka.

Det råder dock fortfarande en viss oklarhet. Det verkar ännu inte ha kommit något besked om att skatten på digitala tjänster och reformen av energiskattedirektivet från 2021 ska dras tillbaka. Det sistnämnda syftade till att ändra EU:s skatteregler för att säkerställa att el beskattas till en lägre skattesats än fossila bränslen. En överenskommelse verkar i alla fall mycket svår att nå mellan medlemsstaterna, av vilka vissa skulle tvingas höja skatterna på bensin, diesel och naturgas till följd av lagändringen. Det faktum att det nu åtminstone förs en seriös diskussion om att lägga denna typ av politik på is kan bara beskrivas som en åtgärd som präglas av sunt förnuft, med tanke på risken för en ny europeisk energikris. I samma sammanhang är det glädjande att se att EU:s medlemsstater enats om att skjuta upp flera planerade övervakningsregler för metanutsläpp kopplade till import av råolja, naturgas och kol med ett år, på grund av oro för energisäkerheten.

Det finns fortfarande mycket på gång i EU:s lagstiftningsprocess

EU-kommissionen vore inte EU-kommissionen om den inte samtidigt lanserade nya gröna politiska initiativ, såsom till exempel förslaget till en ”lag om klimatresiliens”, som syftar till att inrätta ett gemensamt EU-ramverk för klimatriskbedömningar och resiliensplanering.

Även initiativ som ”Industrial Accelerator Act” (IAA) verkar gå på högvarv. Denna EU-lagstiftning skulle koppla berättigandet till vissa offentliga upphandlingskontrakt och statliga stödordningar till krav på lokalt innehåll. I utbyte mot att Frankrike gick med på att mildra EU:s de facto förbud mot bilar med förbränningsmotor från 2035, skulle Tyskland ha medgett gentemot Frankrike att IAA:s ”Made in Europe”-regler skulle bli strängare än vad som ursprungligen planerats.

Tidigare i år betecknade Politico denna ”Industrial Accelerator Act” – som ursprungligen hette ”Industrial Decarbonization Accelerator Act” – som ”en klimatlag i förklädnad”. Ett av inslagen är att den skulle kräva att regeringarna använder sina medel till koldioxidsnåla material och nettonollteknik som produceras inom EU. En panel inom Världshandelsorganisationen har redan fastställt att liknande ”Made in US”-regler är olagliga. Frågan är om mer grön EU-protektionism och reglering är förenlig med andan i kommissionens påstådda strävan efter ”förenkling”.

Lika protektionistisk är den föreslagna ”lagen om offentlig upphandling”, som EU-kommissionen lade fram i september. Denna förordning skulle ersätta tre direktiv från 2014 och ge varje offentlig upphandlare i EU en valfri verktygslåda för ”europeisk preferens”. På detta sätt skulle EU förvandla offentlig upphandling till ett instrument för industripolitik. Visst bedriver många andra länder, inte minst Kina, denna typ av protektionism, men i slutändan är frågan om inte de europeiska konsumenterna kommer att bli förlorare på detta.

I samma anda finns EU:s ”omnibuslag om livsmedels- och fodersäkerhet”, som är en åtgärd för att begränsa användningen av bekämpningsmedel i importvaror. Enligt uppgift kan detta leda till ytterligare en konflikt med handelspartner som USA, Brasilien, Australien och Japan.

Även på den inre europeiska nivån går EU:s lagstiftningsmaskin helt enkelt på högvarv. Europas plan för att bekämpa cancer (BECA) är ett sådant initiativ, beskrivet av EU-kommissionen som ”ett politiskt åtagande att vända utvecklingen mot cancer”. Bortsett från frågan om EU överhuvudtaget bör ha någon behörighet när det gäller hälsopolitik, orsakar genomförandet en hel del politiska meningsskiljaktigheter. Europeiska folkpartiet (EPP), som är den största fraktionen i Europaparlamentet, har uttalat att det finns ett starkt motstånd inom fraktionen mot vissa förebyggande åtgärder som föreslås i förslagen, vilka fraktionen anser ligger alltför nära socialisternas och de grönas ståndpunkter och inte i tillräcklig utsträckning grundar sig på proportionalitet och vetenskapliga bevis.

Dessa meningsskiljaktigheter kommer att hamna i skarpare fokus under Europaparlamentets plenardebatt om BECA den 12 november. Kärnan i oenigheten är huruvida EPP kan upprätthålla sitt engagemang för evidensbaserad politik och proportionalitet samtidigt som man hanterar politiska påtryckningar från både vänster och höger. Det finns också allt fler frågor om huruvida Bryssel ägnar tillräcklig uppmärksamhet åt de mer övergripande orsakerna till cancer och antar en heltäckande strategi för förebyggande åtgärder. Eftersom även mer konservativa parlamentsgrupper ifrågasätter riktningen i förslagen återstår det att se om EPP kommer att söka gemensam grund med partier till höger om sig eller upprätthålla sina traditionella allianser med socialdemokraterna. I slutändan väcker debatten en bredare fråga om huruvida EU:s hälsopolitik styrs av vetenskapliga rön eller av bredare politiska och regleringsmässiga prioriteringar.

En relaterad lagstiftning är EU:s Safe Hearts-plan, ”EU:s första strategi någonsin för att bekämpa hjärt- och kärlsjukdomar”, enligt kommissionen. Den syftar till att bekämpa diabetes och fetma, vilket fick ledamöterna i Europaparlamentet att i juni driva på för att ”förbättra näringsmärkningen och bedömningen av ’ultrabearbetade livsmedel’”, med tanke på deras koppling till ökad cancerrisk.

Dessutom är en annan omtvistad EU-förordning som är på gång det föreslagna ”Critical Medicines Act” (CMA), utformat för att hantera ihållande läkemedelsbrist och minska EU:s stora beroende av utländska tillverkare som Kina och Indien. Knäckfrågorna här har varit förslag om gemensamma inköp samt Europaparlamentets krav på en obligatorisk omfördelningsmekanism, som skulle göra det möjligt för EU att omfördela läkemedelslager från en medlemsstat till en annan vid akut brist. Om detta blir lag kan en berättigad oro – ett alltför stort beroende av import för vissa läkemedel – i slutändan leda till ännu mer centralisering inom EU.

Brist på förenkling av den digitala politiken

Sist men inte minst finns EU:s ”Digital Omnibus”-lagstiftning, som är avsedd att förenkla EU:s reglering inom den digitala sfären, där Europa för närvarande ligger så långt efter.

Ett förslag från Europeiska kommissionen lades fram i november 2025 för att ändra lagstiftning som den allmänna dataskyddsförordningen (GDPR), flytta reglerna om cookies för personuppgifter till GDPR, slå samman tre datalagar till Data Act och skapa en enda kanal för rapportering av cyberincidenter och dataintrång.

I sin inflytelserika rapport från 2024 om EU:s konkurrenskraft har Italiens före detta premiärminister Mario Draghi riktat in sig på GDPR, som en gång var en helig ko i Bryssel. I sin rapport beklagade han att ”regulatoriska hinder för expansion är särskilt betungande inom tekniksektorn, framför allt för unga företag.” Han tillade: ”Även om ambitionerna bakom EU:s GDPR och AI-lagen är lovvärda, kan deras komplexitet och risken för överlappningar och inkonsekvenser undergräva utvecklingen inom AI-området för aktörer inom EU:s industri.” I muntliga uttalanden var Draghi ännu hårdare. Han konstaterade: ”Den allmänna dataskyddsförordningen (GDPR) beräknas ha minskat vinsterna för små teknikföretag med mer än 15 procent”, och tillade att ”med denna lagstiftning dödar vi våra företag.” Han påpekade därmed också att EU:s allt strängare teknikreglering i slutändan gynnar de stora amerikanska teknikjättarna, och sa: ”Endast större företag – som ofta är baserade utanför EU – har den ekonomiska kapaciteten och incitamentet att bära kostnaderna för att följa reglerna.”

Experter som Mikołaj Barczentewicz, seniorforskare inom innovationspolitik vid International Center for Law & Economics, har varnat för att EU:s förenklingsinitiativ ”digital omnibus” kan komma att driva utvecklingen i fel riktning när det gäller att hantera dessa problem. I juni skrev han:

”Digital Omnibus var tänkt att göra EU:s datalagstiftning enklare, tydligare och mindre verklighetsfrämmande. Istället verkar Europeiska unionens råd förvandla den till något mer bekant: en reform som bantar lagtexten, utökar skälen och ger mer tolkningsmakt till samma tillsynsmyndigheter vars maximalistiska tolkningar gjorde reformen nödvändig från första början.”

Han klagade därmed på att en kompromiss mellan EU:s medlemsstater ”stryker tre av kommissionens fyra huvudsakliga GDPR-reformer: det enhetsrelaterade personuppgiftskriteriet, införandet av samtycke till cookies i GDPR och grunden för behandling med hjälp av AI utifrån berättigat intresse.”

Detta bör tjäna som en illustration på att det är alltför förenklat att skylla på Europeiska kommissionen för EU:s överreglering. Det är i högsta grad EU:s medlemsstater som sitter vid rodret.

I en separat kommentar om Digital Omnibus går Dirk Auer, direktör för konkurrenspolitik vid International Center for Law & Economics, rakt på kärnan i hur försök att förenkla regelverket i slutändan kan göra saker och ting värre. Han skriver:

”Den yttersta risken är ’simplexifiering’: lagstiftning som presenteras som enklare, men som i verkligheten är mer tidskrävande, mer fragmenterad och full av undantag. Genom att ständigt lägga till undantag för små och medelstora företag, små medelstora företag (SMC) eller vissa sektorsspecifika metoder kan EU i slutändan skapa två separata digitala rättssystem, vilket skulle strida mot den riskbaserade strategin och det mål om tydlighet som kommissionen eftersträvar.”

En europeisk union som verkligen går över till förenkling visar sig vara ett fåfängt hopp.

Pieter Cleppe