Linnea Klingström: Då är det lätt att vara för mångkultur

Det är lätt att vara för mångkultur när man själv tillåtits leka med både pojkar och flickor på skolgården och när ingen tvingat isär ens ben och skurit i ens kön med ett rostigt rakblad.

Det är lätt att försvara mångkultur när ingen tagit ens liv med sjalen man vägrade bära, när ingen har kastat syra i ens ansikte för att man ville gifta sig med den man älskar eller försökt driva demonerna ur ens kropp för att man älskade fel person.

Det är lätt att vara för mångkultur om man aldrig känt sig naken när man gått över torget utan att täcka håret.

Det är lätt att vara för mångkultur om man aldrig blivit uttittad eller utnyttjad på bussen för att kjolen är för kort, för att linnet är för urringat eller för att man själv inte vikt ner blicken i tid.

Det är lätt att vara för mångkultur om man aldrig blivit våldtagen på äldreboendet eller förnedringsrånad på väg hem från fotbollsträningen.

Det är lätt att vara för mångkultur om man aldrig tvingats gå in genom bakingången till moskén bara för att man är kvinna eller tvingats sitta längst bak på skolbussen för att man föddes som flicka.

Det är lätt att vara för mångkultur om man själv fått välja vad man ska jobba med.

Det är lätt att vara för mångkultur om man själv alltid fått rösta på vem man vill.

Det är lätt att vara för mångkultur om man tar den svenska kulturen för given.

Sverige har länge stoltserat med att vara ett av världens mest jämställda länder. Vi har byggt ett samhälle där kvinnors frigörelse, hbtq-personers rättigheter och skyddet av minoriteter inte bara är lagstadgade, utan även djupt rotade samhällsvärderingar – en självklar del av vår svenska kultur med andra ord. Vår kultur är faktiskt en av världens mest toleranta och Sverige ett av världens bästa länder att födas i som kvinna.

Men under ytan av det toleranta, jämlika Sverige har en ny målkonflikt vuxit fram. I ivern att omfamna världens alla kulturer verkar vissa glömt bort att majoriteten av dessa kulturer inte delar våra svenska idéer om jämlikhet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Priset för denna godhetens blindhet betalas såklart av de mest sårbara i samhället.

Tanken om att totalt olika traditioner, religioner och levnadssätt skulle kunna existera sida vid sida i harmonisk pluralism påminner om illustrationerna i Jehovas vittnens informationshäften: lejon och lamm som slumrar tillsammans under regnbågen med människor från världens alla hörn. Det är verkligen jättefint!

Men även Jehovas vittnen förstår att denna drömmiga framtidsvision måste bygga på en värld där man delar samma värderingar och normer. Där man delar samma kultur.

För många kvinnor i Sverige har den svenska jämställdheten blivit en chimär lika drömlik som Jehovas vittnens lejon- och lammvision. Mångkultur innebär inte bara exotiska maträtter och folkdans tillsammans under regnbågen. Mångkultur innebär könsseparerade badtider, tvångsgiften, könsstympning, hedersförtryck, hustrumisshandel, omvändelseförsök, klanröstning och ett växande socialt tryck som pressar framför allt kvinnor tillbaka in i beroendeställning.

Att tolerera intoleranta strukturer i mångkulturens namn är helt enkelt inte snällt alls. Det är att göra de allra mest utsatta en björntjänst.

Demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter är inga självspelande pianon. Att försvara mångkultur är att undergräva fundamentet för det jämlika och fria svenska samhället.

Det är lätt att vara emot mångkultur – om man tänker efter.