Elias Norgren: Nog kan det vara folkmord

Det är sällan svenskarnas situation i mångkulturens Sverige beskrivs på ett generellt sätt. Enskilda svenskfientliga fall av misshandel, våldtäkt och förnedringsrån är vi nog alla bekanta med, men det saknas ofta ord för att samla det fenomen vi som svenskar genomlever.

Författaren och debattören Jens Ganman reflekterar över begreppet folkmord. Hans krönika i Kvartal har i skrivande stund fått ett relativt blygsamt antal reaktioner från namnkunniga personer i den svenska medieklassen. Men ett målande exempel är Expressen-toppen Karin Olssons recension: “Vilken osedvanligt motbjudande text.”

I sin text skriver Ganman om att svenskarna tvingas utstå våld mot sina egna, utfört av personer från andra grupper. Personer som ofta aktivt varit ute efter att döda svenskar på grund av deras svenskhet. De svenskfientliga motiven från vissa muslimska förövare (som troligen utgör de flesta av de invandrarrelaterade våldsbrotten i Sverige de senaste decennierna) eggas dessutom på av retoriken från vissa imamer, om att Sverige tillhör muslimerna och inte svenskarna.

Den uttryckliga viljan hos vissa av Sveriges nu inneboende grupper att beröva svenskarna makten över sina förfäders land räcker kanske inte för att kalla det mångkulturella projektet ett folkmord. Det direkta dödstalet skulle nog anses för lågt.

Men om vi räknar överlevarna? Och även de svenskar som i lagens mening aldrig fått ett hår krökt på sitt huvud av en invandrare, men som ändå funnit sig tvungna att byta bostadsområde på grund av otryggheten och främlingskapet?

För att inte tala om den politiska uppbackningen av det mångkulturella projektet, som pågår än idag. Hur svenska politiker och massmedier (minns Karin Olsson) mörkat eller ignorerat hur svenskar får lida för deras utopis skull. Alla de akademiska utlåtandena i massor av olika sammanhang där vita män pekas ut som förtryckare orsaken till allt ont i världen.

Allt sammantaget ger det sken av en grad av organisation och systematik som nog skulle kunna liknas vid folkmord.

Folkmord handlar trots allt inte om att mäta ett berg av döskallar, utan om “förstörelsen av de väsentliga grunderna för nationella gruppers liv”. Orden kommer från begreppets upphovsman, Raphael Lemkin, och lyfts fram av Ganman i reflektionssyfte. Själv nöjer han sig med att jämföra svenskarnas situation med ett kulturellt folkmord.

Ganman är förstås långt ifrån först med observationen. Det var knappast den före detta M-profilen Hanif Bali heller, när han kallade politikernas behandling av svenskarna för ett folkmord i ett avsnitt av Sista måltiden. Men Balis resonemang tillför något mycket viktigt till diskussionen, nämligen hur svenskar förnekas de levnadsvillkor som bland annat möjliggör barnahavande.

Han pekar ut bostadsmarknaden, där en generation av husägare har premierats av politikerna medan nybyggen försvårats och stigande mark- och fastighetspriser har ansetts viktigare än att ge unga svenskar möjligheten att bygga sina liv.

Om det bara beror på bostadsmarknaden går att debattera, men vi har facit; antalet barn per kvinna som föds i Sverige är på rekordlåga 1,42 – långt under det födelsetal på 2,1 som behövs för att en befolkning inte ska krympa. En grundläggande kännedom om hur invandrade kulturer från tredje världen ser på barnafödande förtäljer också att situationen för etniska svenskar troligen är värre än vad den nationella statistiken visar.

Sedan 2014 har över 870 000 medborgarskap delats ut i Sverige, vilket innebär över 870 000 nya väljare. Valforskning och sunt förnuft ger för handen att det är partierna till vänster som gynnas. När det gäller muslimska invandrare är det i stort sett uteslutande vänsterröster som politikernas beslut har skapat, faktiskt.

Här finns det motiv, en påvisbar systematik, och som Jens Ganman visar, en lista med offer som nog är längre än de flesta svenskar vågar minnas. Och då är den ändå inkomplett.

Ja, det är ett folkmord.

Elias Norgren