Mira Klang: När blev svensk nationalism en integrationskampanj?

‪I Bulletin-krönikan ”Begrav etnonationalismen en gång för alla” argumenterar Carl Eos, senior fellow vid den SD-nära tankesmedjan Oikos, för att svenska rötter inte bör spela någon roll i svensk nationalism. Jag är här för att säga att han har fel.

Det var i ett avsnitt av Sista måltiden som Sverigedemokraternas Henrik Vinge sa att Sverige har en mer attraktiv samhällsmodell än den somaliska, och att somaliska invandrare kommer att välja den framför sin egen kultur om vi bara säljer in den tillräckligt väl. Han sa även att invandrare som arbetar, följer regler och gör rätt för sig ska mötas av öppna möjligheter.

Uttalandet i podden har mött kritik från nationalister, medan Carl Eos skriver att Vinge har rätt. De har fel. I många år har Sverigedemokraterna och dess sympatisörer varit tydliga med två saker: man är emot genomförd massinvandring, och man är emot ett folkutbyte. Alltså det statistiska faktum att etniska svenskar är påväg att bli minoritet i sitt eget land.

Många gräsrötter har länge ansett att vi inte ska acceptera att massinvandringen har skett, och att de som kommit hit på felaktig grund (många) samt av olika skäl är ointegrerbara (också många) ska återvända till sina hemländer. Mot den bakgrunden är det tämligen oförståeligt att man nu plötsligt vill basunera ut en helt annan bild, oavsett vad man kallar den, nämligen den som gör gällande att alla invandrare från tredje världen kan, bör och kommer integrera sig om de bara förstår hur bra svensk kultur är. Det är inte bara verklighetsfrånvänt sett till kulturerna dessa människor bär med sig, utan också ett väldigt osverigedemokratiskt synsätt.

Med så många invandrare som vi har kommer kulturerna från tredje världen inte försvinna. De kommer, i ännu oklar utsträckning, bli en del av staten Sverige. Det är alltså svenskarna som tvingas integrera sig. Och varför skulle nationalister vilja ha en påtvingad smältdegel? Rotlöshet är ju en total motsättning till nationalism. Vill man ha det så kan man rösta på precis vilket annat parti som helst som tjatat om diverse integrationsprojekt då SD, nu senast genom partiets tidigare migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling, varit ganska ensamma om att som riksdagsparti erkänna de etniska svenskarnas betydelse för Sverige som nation.

Det är helt naturligt för människan att bry sig om och relatera till sina rötter. Det är inget konstigt, och i grunden är det önskvärt. Det är enbart så världen faktiskt får en kulturell mångfald. Problemet är när människor med en massa andra rötter än svenska tar med sig det vurmandet hit, vilket naturligtvis sker. Denna insikt och åsikt är inte fientlig på något sätt. Många av oss som är nationalister kan se fina saker i olika kulturer och olika folk, medan vi vill att Sverige ska spegla det svenska.

Men vi ser det problematiska resultatet, av stor representation av andra rötter, på så hög nivå som i Sveriges riksdag, där Miljöpartiets ena ledamot kommer klädd i kurdisk dräkt som ett slags ställningstagande, V-ledamöter har kopplingar till Somalias statsledning, och Hawar Asaiesh, den nyvalda V-märkta ordföranden för utbildningsutskottet, kallar svenskhet ”bara en konstruktion” samtidigt som hon uttrycker stolthet över sin kurdiska identitet i sociala medier:

”Vi kommer fylla varje stad, varje gata med våra flaggor. Ingen kommer missa att vi kurder stolt för vår kamp överallt vi befinner oss”. 

Enligt Carl Eos resonemang borde dessa stolta kurder direkt upphöra med sin ”kamp” så fort vi visat dem hur nice det är med svensk kultur. Men det händer alltså inte, för verkligheten ser inte ut så. Det är i människors rötter man kan hitta kulturen vi vill bevara. Det som lett oss hit. Utan rötterna hade vi inte brytt oss så innerligt om den. Och människan vill sällan klippa av sina egna rötter och assimilera sig, även om det är det enda alternativet som fungerar om man ska bli en del av det svenska Sverige, för det är rent krasst ganska onaturligt. Det finns naturligtvis undantag, som jag själv som har både svenska och utländska rötter men enbart relaterar till de svenska, men de utgör inte någon majoritet bland invånare med utländsk bakgrund.

Därför menar jag att Oikos Carl Eos har fel, och att det är bekymmersamt att man alienerar klassiskt sverigedemokratiska principer och dess sympatisörer genom att till viss del bagatellisera den oönskade massinvandringens konsekvenser och propagera för acceptans av status quo. Likväl som att det är bekymmersamt att, som Eos i sin artikel, insinuera att vi som inte erkänner denna nya problemformulering är rasister. 

Att erkänna de etniska svenskarnas betydelse för den svenska nationens fortlevnad är ren självbevarelsedrift. Svenskarna har rätt att behålla sitt enda hem på jorden, och kräva – inte be om – total anpassning och lojalitet av dem som gör anspråk på att vara kvar. Insikten att de som kan lyckas med det inte utgör en särskilt stor andel bör komma snarare än senare.

Om inte Sverigedemokraterna ska driva den frågan, vem gör det då?