I mer än hundra år har den västerländska vänstern och olika islamistiska strömningar funnit varandra i taktiska allianser. Trots djupa skillnader mellan sekulär materialism och teokratiska ideal har gemensamma fiender skapat samverkan. Imperialism, kapitalism, västerländsk liberalism och staten Israel har fungerat som lim. Resultatet har återkommande blivit repression, förlorade friheter och splittrade samhällen.

Redan under bolsjevikernas tidiga år sökte Lenin och Komintern stöd bland muslimska folk. 1920 samlades Kongressen för österns folk i Baku. Där uppmanades till heligt krig mot västerländsk imperialism. Muslimska socialdemokrater och tänkare som Mirsaid Sultan-Galiev utvecklade muslimsk nationalkommunism. Liknande samarbeten uppstod i Indonesien. När allianserna bröts följde ofta hårdare grepp om makten och minskat utrymme för avvikande röster.

Efter andra världskriget växte islamisk socialism fram i flera länder. I Pakistan och Libyen blandades socialistisk ekonomi med islamisk legitimitet. I Iran 1979 förenades marxister och khomeinister mot shahen. När islamisterna segrade rensades vänstern ut. Tusentals avrättades eller fängslades. Kvinnors rättigheter begränsades drastiskt och politisk pluralism kvävdes. Mönstret upprepades på flera håll. Taktiska partnerskap ledde till att sekulära krafter undanröjdes när de inte längre behövdes.

I modern tid har den rödgröna alliansen blivit synlig i väst. Efter Hamas attack den 7 oktober 2023 har vänsteraktivister och islamistiska grupper marscherat sida vid sida under paroller om global intifada. Gemensamma narrativ om antiimperialism har överbryggat skillnader. Konsekvenserna syns i stigande antisemitism, normalisering av våldsretorik och försvagad tilltro till liberala institutioner. Islamister får plattformar och legitimitet. Delar av vänstern får mobilisering. Samtidigt undermineras kvinnors, homosexuellas och kristnas och judars friheter där islamistiskt inflytande växer.

I Sverige har relationen mellan socialdemokrati och islamistiskt präglade organisationer varit konkret. På 1990-talet ingick Socialdemokraternas Broderskapsrörelse en överenskommelse med Sveriges muslimska råd om representation och samarbete. Forskningen visar kopplingar till Muslimska brödraskapet hos flera centrala aktörer. Partiet har stött mosképrojekt, beviljat bidrag och haft ledande personer med bakgrund i dessa miljöer. Omar Mustafa, då ordförande för Islamiska förbundet, valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse 2013 men tvingades lämna efter avslöjanden om inbjudningar av antisemitiska och homofoba predikanter. Jamal El-Haj, tidigare socialdemokratisk riksdagsledamot, deltog i en konferens med kopplingar till Hamas och lämnade senare partiet.

Även Vänsterpartiet har haft återkommande problem. Kandidater har hyllat terrorgrupper som Hamas och Hizbollah. En kandidat som öppet prisat självmordsattentat och flera terrororganisationer placerades på vallista innan han ströks efter mediebevakning. Partiföreträdare har besökt moskéer med dokumenterade band till Muslimska brödraskapet och gett dem politisk legitimitet.

En fransk regeringsrapport från 2025, beställd av inrikesministeriet, pekade ut Sverige som hemvist för en aktiv gren av Muslimska brödraskapet. Rapporten förklarade den gynnsamma situationen med stor tolerans för mångkulturpolitik och goda relationer till lokala politiska partier, i synnerhet Socialdemokraterna. Detta bekräftade farhågor som tidigare avfärdats som överdrifter.

Samarbetet mellan socialism och islamism har sällan byggt på gemensamma ideal om frihet. Det har byggt på strategisk nytta mot gemensamma motståndare. Historien visar att sådana allianser ofta slutar med att de mest auktoritära krafterna stärker sitt grepp. Friheter som en gång kämpats för riskerar att försvagas. Ett sekel av erfarenhet ger en tydlig varning. När ideologier förenas enbart av hat mot det befintliga systemet blir det egna samhällets grundläggande värden de första att offras.