Bitte Assarmo: Brottsoffrens upprättelse kräver hårda tag – och fyra år till med Tidö

Efter år av eskalerande gängvåld och systemhotande kriminalitet har svensk kriminalpolitik äntligen börjat röra sig i rätt riktning. Tidöpartiernas reformer har lagt grunden för skärpta straff, slopade rabatter och ett välbehövligt fokus på samhällsskydd. Men dessa framsteg vilar på en skör grund. Inför nästa val står det smärtsamt klart att en eventuell rödgrön regering snabbt kommer att rulla tillbaka dessa framgångar, skrota reformerna och återgå till den flummiga rehabiliteringslinje som körde Sverige i diket från första början.

I decennier har det svenska kriminalpolitiska etablissemanget styrts av en dogm där ”mjuka värden” satts i högsätet. Fokus har legat på brottslingens socioekonomiska bakgrund, på rehabilitering, vård och idén om att straff inte har någon avskräckande effekt.

Men mitt i denna akademiska skrivbordsteori har man glömt bort rättsväsendets absolut viktigaste fundament: brottsoffret. Och när det gäller brottsoffret fyller hårda straff en helt avgörande funktion i ett moraliskt fungerande samhälle.

När debatten om brott och straff reduceras till kriminologiska grafer över återfallsstatistik, missar man straffets moraliska kärna. Ett straff handlar inte bara om att korrigera en gärningsmans beteende – det handlar om att samhället markerar gränsen mellan rätt och fel. Men framför allt handlar det om att ge offret upprättelse.

Hårda straff och långa fängelsestraff fungerar alltid utifrån en helt grundläggande princip: inkapacitering. En mördare, våldtäktsman eller rånare som sitter bakom lås och bom kan inte begå nya brott så länge han är inlåst.

Men minst lika viktigt är den psykologiska tryggheten för den som drabbats. Det är ett moraliskt haveri när en ung tjej som blivit brutalt överfallen tvingas möta sin förövare på den lokala matbutiken eller spårvagnen bara några månader efter rättegången, eftersom rätten dömt till ”ungdomsvård” eller getts generösa straffrabatter.

Att hålla brottslingar borta från gatan är att ta offrens lidande på allvar. Varje dag en förövare sitter frikopplad från det civila samhället är en dag av frihet och andrum för offret och dennes anhöriga. Samhällets budskap till den drabbade måste vara entydigt: Vi skyddar dig, och vi håller förövaren borta från dina kvarter. Vi ger dig rättvisa och upprättelse.

Kritiker av hårda straff brukar hävda att fängelser är dyra och att de inte gör de kriminella till bättre människor. Men rättsväsendets primära uppgift är inte att fungera som en terapeutisk mottagning för våldsverkare. Dess uppgift är att upprätthålla lag och ordning samt att skipa rättvisa. När mjuka värden prioriteras, flyttas empatin i praktiken från den oskyldiga drabbade till den skyldiga förövaren. Det är en perverterad syn på humanism.

Ett samhälle som vägrar att straffa brottslingar hårt förlorar till slut sin moraliska auktoritet. Om inte staten kan garantera att en förövare tas bort från gatan och sonar sitt brott i proportion till den skada han orsakat, kommer medborgarnas tillit till rättsstaten att vittra sönder. Hårda värden inom kriminalpolitiken är inte uttryck för blind hämndlystnad. Det är det enda rationella och anständiga sättet att ge brottsoffren den trygghet och upprättelse de faktiskt har rätt till. Och det är en av orsakerna till att vi behöver fyra år till med Tidöpartierna – och med SD i regering.

Bitte Assarmo