Personer med svåra ätstörningar är en mycket utsatt patientgrupp. Bakom varje journal finns en människa vars liv kretsar kring ångest, tvång och en sjukdom med en av psykiatrins högsta dödligheter. För dessa patienter borde kontinuitet, trygghet och fungerande behandling vara överordnat ideologi.

Ändå valde vänsterstyret i Region Stockholm att genomföra en omfattande omorganisation när avtalet med den privata vårdgivaren Mando löpte ut. Officiellt skulle förändringen skapa en bättre och mer sammanhållen vård i offentlig regi. Men efter omställningen har larmen avlöst varandra.

Patienter, anhöriga och anställda har beskrivit en vård med mindre individanpassning, hög arbetsbelastning och patienter som skrivs ut trots att de fortfarande behöver hjälp. Regionen har samtidigt pekat på kortare väntetider och att fler får vård. Det är naturligtvis positivt, men snabbare tillgång är inte automatiskt detsamma som bättre behandling. En människa blir inte frisk därför att hon snabbare registreras i ett journalsystem.

Nu har berättelsen också blivit dokumentär. I Viaplays Sveket – Striden om ätstörningsvården granskar journalisten Lennart Ekdal vad som hände med löftet om en bättre vård. Genom möten med patienter, anhöriga, vårdpersonal och experter framträder bilden av människor som upplever att en fungerande behandling ryckts undan och ersatts av något sämre.

Titeln är väl vald. För detta handlar ytterst om ett svek. Patienterna litade på att politikerna skulle värna den vård som fungerade. I stället blev de försökskaniner i en ideologiskt motiverad omorganisation.

Det kanske mest talande exemplet är maten. Bilder på de måltider som serverades väckte starka reaktioner över hela landet. För patienter med svåra ätstörningar är måltiden en central del av behandlingen, inte en obetydlig detalj i verksamheten. Efter kritiken beslutade regionen att bygga ett eget tillagningskök. Det var ett indirekt erkännande av att problemen var verkliga.

Det är möjligt att Mando hade brister. Ingen vårdgivare är perfekt. Men den avgörande frågan är varför vänsterstyret var berett att riva upp en verksamhet som många patienter upplevde fungerade, i stället för att åtgärda de konkreta problem som fanns.

Jag menar att svaret är ideologiskt. För vänstern är privata vårdgivare inte bara en organisationsform. De är ett politiskt problem. När en privat verksamhet fungerar väl passar den inte in i berättelsen om att offentlig drift alltid är överlägsen. Då uppstår frestelsen att ersätta den, även när patienterna riskerar att hamna i kläm.

Det är därför historien är större än en regional vårdfråga. Om politiker börjar bedöma vården utifrån vem som driver den i stället för hur väl den fungerar har de vänt upp och ned på hela välfärdens syfte. Vården finns inte till för att förverkliga socialismen. Den finns till för att göra sjuka människor friska.

Än mer anmärkningsvärt är hur kritiken har bemötts. Expressen rapporterade hur den ansvariga MP-politikern Sandra Ivanovic Rubin vägrade svara på frågor från Lennart Ekdal, som i stället stoppades av vakter. När svårt sjuka patienter och deras anhöriga slår larm borde ansvariga politiker möta kritiken öppet. I stället möttes granskaren av stängda dörrar.

Stockholms ätstörningsvård borde därför bli en väckarklocka för hela Sverige. Offentlig eller privat drift är inte mål i sig. De är verktyg. Det enda som borde spela någon roll är vilken vård som ger patienterna störst chans att bli friska.

När ideologin blir viktigare än resultaten är det alltid den svagaste människan som får betala priset. Om samma politiska tänkande får styra resten av välfärden riskerar hela Sverige att få erfara vad som händer när socialismen blir viktigare än människan.