Det finns en gräns där politisk oenighet övergår i något annat. Där motståndaren inte längre ska övertygas, utan skrämmas. Där människor inte längre ses som medborgare med andra åsikter, utan som legitima måltavlor för hat, trakasserier och i värsta fall våld.

Den gångna veckan har vänstern ännu en gång har passerat den gränsen.

En 19-årig kandidat för Sverigedemokraterna, Musa Amairi, har utsatts för en våg av personangrepp och hån för sitt politiska engagemang. Han beskriver hur han kallats "husblatte", "smuts" och andra grova tillmälen enbart därför att han valt "fel" parti. Bland dem som deltog i hånet fanns en profil med koppling till en organisation som anlitas av Migrationsverket.

Samtidigt sprids dödshot i sociala medier. En person skriver att "politiskt våld är bara bra" och att han gärna skulle skjuta en politisk motståndare i ansiktet "så det bara blev köttfärs kvar". Det är sverigedemokraten Victoria Raouf Schölander som fått detta till sig. I en kommentar till mig skriver hon att hotet är polisanmält. Mannen som skrivit det har bland annat gillat inlägg från Sveriges Arbetares Centralorganisation.

Under Pride i Malmö skanderade deltagare i Vänsterpartiets del av tåget: "Hela Malmö hatar polisen." Händelsen väckte omfattande kritik och Vänsterpartiets partiledning beskrev senare ramsan som ”olämplig”. Den mycket svaga kritiken från Vänsterpartiet fick partiet Feministiskt Initiativ att gå ut i en fullkomligt sekteristiskt galen vänstersvada riktad mot polisen.

Men samma budskap försvarades sedan ideologiskt i socialdemokratiska Aftonbladets kultursidor. Där argumenteras det för att protester mot polisen utgör Prides fundament och att det inte är förbjudet att hata polisen. Artikeln skiljer mellan att uttrycka hat och att uppmana till handling, men budskapet är samtidigt att avsky mot polisen är legitimt.

Naturligtvis är det inte förbjudet att känna avsky mot en myndighet. Yttrandefriheten omfattar även hårda och provocerande åsikter. Men ett samhälle där politiska rörelser normaliserar hat mot den myndighet som upprätthåller rättsordningen rör sig i fel riktning. Efter flera år av omfattande offentliga debatter om hat i samhället skulle man kunna tro att socialdemokratiska tidningar var mer försiktiga med att uttrycka sig gillande om just hat. Det verkar dock inte vara något problem för dem så länge hatet riktas mot det som de hatar.

Poliser är inga symboler. De är människor som varje dag möter beväpnade gängkriminella, rycker ut till våldsbrott och riskerar sina liv för att skydda andra. Att göra hat mot dem till en identitetsmarkör är inte ett uttryck för demokratiskt sinnelag. Det bidrar till polarisering och misstänkliggörande av en yrkeskår som är avgörande för att rättsstaten ska fungera.

Dessutom har den svenska polisen med hjälp av den nya kriminalpolitik som SD-regeringen sjösatt lyckats pressa tillbaka vågen av skjutningar och dödligt våld. De förtjänar uppskattning för det.

I veckan som gått har en ny debatt blossat upp rörande extremister som ockuperat en sjukhusentré iklädda sina arbetskläder från samma sjukhus. De skrek ut anti-israeliska åsikter på ett sjukhus där människor i en svår livssituation ska kunna vistas. Senare har Riks kunnat visa att en judisk läkare vid samma arbetsgivare utsatts för judehat.

Under lång tid har Vänsterpartiet återkommande hamnat i debatter om antisemitism bland företrädare, om kandidater som uttryckt sympati för Hamas eller spridit antisemitiska budskap och om återkommande svårigheter att tydligt markera mot extrema yttringar. Partiet har gång på gång tvingats hantera uppmärksammade fall där enskilda företrädare fått lämna uppdrag efter sådana avslöjanden. Hatet från hela vänsterrörelsen är ständigt närvarande i Vänsterpartiet.

Lägg därtill återkommande försvar av aggressiva aktioner mot ministrar, ockupationer av offentliga institutioner och en politisk kultur där motståndaren allt oftare beskrivs som ond snarare än med fel uppfattning. Mönstret är svårt att bortförklara.

Demokratin bygger på att politiska konflikter avgörs med argument och valresultat. Inte genom hot. Inte genom trakasserier. Inte genom att göra människor rädda för att engagera sig politiskt.

När en ung kandidat får utstå rasistiska påhopp därför att han kandiderar för "fel" parti, när människor öppet skriver att politiskt våld är önskvärt och när hat mot polisen görs till slagord i ett demonstrationståg finns det anledning att reagera. Det räcker inte längre att säga att detta bara handlar om enskilda individer.

Magdalena Andersson vill bilda regering efter valet. För att lyckas kommer hon att behöva stöd från Vänsterpartiet. Därför har hon också ett ansvar. Hela den svenska vänsterrörelsen behöver hållas borta från inflytande. De är farliga för Sverige och för enskilda personer som utsätts.

Hon bör tydligt klargöra att en regering hon leder inte kommer att ge Vänsterpartiet ministerposter eller ett avgörande inflytande över regeringspolitiken.

Demokratin kräver opposition. Den kräver hårda politiska konflikter. Men den kräver också respekt för människors rätt att delta i politiken utan att mötas av hot om våld, hatkampanjer eller avhumanisering.

Den gränsen har alltför många på den svenska vänsterkanten slutat respektera. Och när ledande politiker inte tydligt markerar mot den utvecklingen riskerar tystnaden att uppfattas som ett accepterande. Den svenska vänstern lider av ett institutionellt inbyggt ideologiskt hat som är ett hot mot demokratin.