Helene Bergman: Bra om kvinnliga statsvetare börjar ifrågasätta vad de lärt sig

En feministisk statsvetare ur generation Z upptäcker att tolerans inte kräver acceptans av kvinnoförtryck och homofobi. Vad har hennes generation fått lära sig?

Jag har läst en märklig debattartikel i Göteborgs-Posten. Den är skriven av Lisa Lundgren, som har en masterexamen i statsvetenskap och är engagerad i International Youth Think Tank. Hon beskriver sig som en typisk svensk kvinna ur generation Z: feminist, antirasist, universitetsutbildad och anhängare av hbtq-personers rättigheter. Nu har hon upptäckt ett problem.

Människor som kommer till Sverige tar ibland med sig värderingar som hon inte tycker om. Kvinnor kan betraktas som underordnade män. Homosexualitet kan ses som en synd. Familjen eller släkten kan anse sig ha rätt att bestämma över unga människors liv. Lisa Lundgren vet plötsligt inte hur hon ska tänka.

Kan hon fortfarande vara tolerant om hon fördömer sådana värderingar? Kan hon fortsätta kalla sig feminist och antirasist? Och framför allt: Hur ska hon rösta i valet? Jag läser artikeln en gång till.

Lisa Lundgren är inte en tonåring som just har lämnat gymnasiet. Hon har en masterexamen i statsvetenskap. Ändå tycks hon först nu ha kommit fram till att alla människor kan ha samma värde utan att alla idéer och värderingar för den skull är lika goda.

Var har hon fått sin utbildning? Frågan är högst allvarlig.

Vad har svenska skolor, universitet, medier och feministiska organisationer lärt en generation unga kvinnor, om en statsvetare år 2026 upplever detta som en omvälvande intellektuell upptäckt?

Jag har skrivit om de här frågorna i tjugo år: om hedersförtryck, islamism och kvinnors rätt till sina egna kroppar och liv. Jag har sett hur svensk feminism klarat att kritisera nästan varje form av manlig makt – utom den som utövats i invandrade religioners och kulturers namn. Då har rädslan för att kallas rasist eller islamofob blivit starkare än viljan att försvara de utsatta kvinnorna. Jag och andra kvinnor har fått betala ett pris. Vi har misstänkliggjorts, sorterats ut och ibland uteslutits ur den kvinnliga gemenskap som säger sig vila på solidaritet.

Under tiden har flickor fått sina liv begränsade och homosexuella fått höra att deras kärlek är en synd. Kvinnor från andra delar av världen har försökt berätta vad de flytt ifrån, medan svenska feminister har varit rädda för att kritisera förtrycket. Nu har verkligheten tydligen nått också Lisa Lundgren.

Det skedde när hon läste en undersökning från World Values Survey. I den anonyma enkätdelen svarade 48 procent av de SFI-studerande som deltog att homosexualitet aldrig är acceptabelt. Bland de nyligen anlända instämde 19 procent i att det är naturligt att familjen eller släkten bestämmer över ungas livsval.

”Det kändes inte alls bra att läsa”, skriver hon. Nej, det kan jag tänka mig.

Men för dem som lever under dessa föreställningar är de inte siffror i en undersökning. De är vardag. De kan avgöra vem en ung människa får älska, hur en flicka får klä sig och vem hon förväntas gifta sig med.

Det verkligt intressanta är därför inte Lisa Lundgrens personliga vånda. Det är den idévärld som har gjort våndan möjlig. Hon har trott att man inte ska rangordna värderingar eller hävda att en kultur är bättre än en annan. Men jämställdhet är inte en maträtt bland andra på det mångkulturella smörgåsbordet.

Rätten att älska vem man vill är inte en västerländsk smakpreferens. En flickas rätt att bestämma över sitt eget liv kan aldrig göras beroende av familjens religion eller kulturella traditioner. Det är mänskliga friheter som människor har kämpat för - och fortfarande kämpar för – världen över..

Lisa Lundgren kan inte hållas ansvarig för den svenska debattens tjugoåriga förnekelse. Hon var själv barn under en stor del av den tiden. Men hon är ett resultat av den.

Hennes artikel visar vad som händer när en generation får lära sig att tolerans främst innebär att inte döma och samtidigt inte får redskapen att skilja mellan respekt för människor och underkastelse inför idéer.

Det är därför inte bara Lisa Lundgren som ska ställas till svars. Det är också lärarna, universiteten, medierna, politikerna och de feministiska företrädare som gjort unga kvinnor rädda för sina egna slutsatser. Jag välkomnar hennes uppvaknande.

Men jag undrar varför det sker just nu, inför riksdagsvalet 2026. Vilket parti kan hon rösta på utan att ”förvandlas till det” hon säger sig vara emot? Formuleringen avslöjar hur stark rädslan fortfarande är.

Hon frågar inte i första hand vilket parti som bäst försvarar de flickor och homosexuella som drabbas av de värderingar hon nu har upptäckt. Hon frågar vad hennes val kommer att göra med hennes egen identitet.

Det är kanske där de senaste tjugo årens svenska debatt har gjort störst skada. Den har lärt människor att frukta etiketten mer än verkligheten.

Lisa Lundgren har inte blivit hycklare för att hon anser att jämställdhet är bättre än kvinnoförtryck. Hon har börjat tänka.

Välkommen till verkligheten.

Helene Bergman