Helene Bergman: När vänsterkvinnor med makt vill tysta sina motståndare

Två vänsterkvinnor med makt. Den ena mobiliserar en bojkott mot en socialistisk tidning. Den andra fotograferar nedtagningen av Sverigedemokraternas valaffischer och publicerar den som politisk ”städning”. När politiska motståndare inte längre ska bemötas utan försvagas, tystas eller rensas bort är det inte kvinnokamp – det är ett demokratiskt problem.

Kajsa Ekis Ekman, chefredaktör för nättidningen Parabol, uppmanade sina följare att bojkotta den socialistiska tidningen Flamman och säga upp sina prenumerationer.

Bojkotten fungerade. Enligt Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis sade ett tjugotal människor upp sina prenumerationer under en helg. För en liten tidning motsvarar det omkring 20 000 kronor i förlorade årsintäkter.

Detta är inte bara ett gräl mellan två vänsterdebattörer. En chefredaktör använde sin plattform till att mobilisera mot en annan tidnings ekonomi. Och Flamman är inte en högertidning. Den är socialistisk.

I Kållered fotograferade en enhetschef inom Göteborgs stads socialförvaltning när Sverigedemokraternas valaffischer plockades ned. Därefter publicerade hon bilderna i sociala medier med orden: ”I dag har vi städat lite på vår gata.”

Kvinnan hade tidigare haft uppdrag inom Feministiskt initiativ. Händelsen polisanmäldes och Göteborgs stad inledde en intern utredning.

Kajsa Ekis Ekman kritiserade inte bara Flammans journalistik. Hon mobiliserade mot tidningens ekonomi. Den kommunala chefen kritiserade inte bara SD:s budskap. Hon deltog i att avlägsna det. Två kvinnor. Två maktpositioner. Två handlingar riktade mot politiska motståndares möjligheter att nå ut.

Man kan avsky Sverigedemokraternas politik och samtidigt försvara partiets rätt att sätta upp valaffischer. Man kan anse att Flamman publicerar usel journalistik och ändå avstå från att mobilisera en följarskara för att försvaga tidningen ekonomiskt. Det kallas demokratiskt ansvar.

Men i delar av den vänsterfeministiska och socialliberala kvinnomiljön tycks politiska motståndare inte längre betraktas som legitima deltagare i samhällsdebatten. De blir några som ska rensas bort, bojkottas eller försvagas ekonomiskt.

Gränsen går inte längre mellan vänster och höger. Den går mellan renlärighet och avvikelse. Först drabbar renhetsivern Sverigedemokraterna. Sedan drabbar den en socialistisk tidning. I båda fallen finns samma impuls: Det räcker inte att säga emot. Det misshagliga måste göras svagare och mindre synligt.

Sociala medier har gjort detta enkelt. En kvinna med en plattform pekar ut målet. Följarna delar, anmäler, säger upp eller river ned. Ett enda inlägg kan förvandla personlig vrede till kollektiv handling.

Det skrämmande är att kvinnan som gör detta inte uppfattar sig som makthavare. Hon ser sig fortfarande som aktivist. Hon försvarar det goda mot det onda. Den kommunala chefen ”städar”. Chefredaktören ”kritiserar”. Följarna ”visar solidaritet”. Men båda kvinnorna har makt. Den ena leder verksamhet inom en kommunal förvaltning. Den andra är chefredaktör och opinionsbildare med en följarskara som kan mobiliseras. Med makt följer ansvar.

Ändå lever självbilden från 1980-talets kvinnokamp kvar: kvinnan som maktlös, underordnad och i opposition mot en manlig överhet. Men kvinnokampen lyckades. Kvinnor leder i dag myndigheter, redaktioner, universitet, socialförvaltningar och kulturinstitutioner. De kan anställa och avskeda, publicera och refusera, bevilja pengar och stänga andra ute. De har makt över andra människor. Därför måste kvinnlig makt granskas lika hårt som manlig.

Ändå framställs kritik mot en kvinnlig makthavare fortfarande som ett angrepp på kvinnor. En man som kritiserar vänsterfeminismen kan avfärdas som misogyn. En kvinna som gör det kan kallas kvinnofientlig, antifeministisk eller höger. På så sätt kan den kvinnliga makthavaren utöva makt och samtidigt återvända till offerrollen när hennes handlingar granskas. Det håller inte längre.

I dag behöver staten inte förbjuda en tidning för att den ska tystna. Den kan försvagas ekonomiskt genom bojkotter och socialt genom utfrysning. Ett parti behöver inte förbjudas om dess motståndare tar sig rätten att riva ned dess budskap. Först Sverigedemokraternas affischer. Nu den socialistiska tidningen Flamman. Nästa gång kan målet vara en journalist, författare eller tidning som ännu inte förstått att hon har sagt fel. Vi kämpade inte för att kvinnor skulle få makt för att kvinnlig makt sedan skulle stå över demokratisk granskning. Kvinnor är nämligen inte längre gäster i maktens rum. De sitter där inne och fattar besluten. Med makt följer ansvar. När ansvaret försvinner och makten används till att skada, tysta eller undanröja motståndaren är det inte kvinnokamp. Det är ett hot mot demokratin.

Helene Bergman