Helene Bergman: Vilka kvinnliga politiker står upp för hedersutsatta kvinnor?

Om några veckor är det 25 år sedan Fadime Sahindal stod i den svenska riksdagen och berättade om familjens och släktens förtryck. Det var den 20 november 2001. Hon krävde makten över sitt eget liv. Två månader senare mördades hon av sin far.

I den nyvalda riksdagen sitter nu 162 kvinnor med makt över Sveriges lagar. Vilka strider tänker de ta för de kvinnor som fortfarande lever under familjens och släktens förtryck?

Vi krävde halva makten för att förändra kvinnors liv. Inte för att nöja oss med att räkna kvinnor på maktens stolar.

Efter valet 1968 var knappt 14 procent av riksdagens ledamöter kvinnor. När min generation höjde sina röster var kvinnors plats vid makten långt ifrån självklar.

Vi krävde utbildning, arbete, egen lön och ekonomiskt självbestämmande. Rätten att forma våra liv utan att vara beroende av en mans tillåtelse eller försörjning. Vi ville förändra villkoren, inte bara byta kön på dem som bestämde.

I början av 1990-talet kom Stödstrumporna. Maria-Pia Boëthius, Ebba Witt-Brattström och Agneta Stark satte press på partierna med kravet på hela lönen och halva makten. Hotet om ett kvinnoparti inför valet 1994 bidrog till att göra kvinnorepresentationen till en fråga partierna måste förhålla sig till.

Nu är nästan hälften av riksdagens ledamöter kvinnor. Men hur mycket av deras makt når fram till dem som fortfarande förvägras friheten att bestämma över sina egna liv?

Flickan som övervakas av sina bröder behöver kunna röra sig fritt. Kvinnan som hindras från att utbilda sig eller arbeta behöver möjlighet att försörja sig. Den som vill lämna ett äktenskap behöver kunna göra det utan hot och våld.

För dem räcker det inte att kvinnor syns på riksdagens gruppfotografier. De behöver att någon använder makten. Jag menar att kvinnorna i riksdagen har ett särskilt ansvar. Männen kommer inte undan sitt. Men den som framhåller kvinnlig representation som ett demokratiskt framsteg måste också tåla frågan om vad den åstadkommer. Systerskap kan inte stanna vid dem som redan har positioner, inkomster och frihet. Det måste prövas där solidariteten kostar något.

Vilka konflikter är Riksdagens kvinnor beredda att ta med den egna partiledningen? Med organisationer som partiet vill ha goda relationer med? Med väljare som välkomnar kvinnors frihet i princip men begränsar den i den egna familjen? Det är där kvinnokampen blir verklig.

Vänsterpartiet kallar sig feministiskt. Då måste det gå att ställa tydliga krav på hur partiet försvarar kvinnors självbestämmande, också när förtrycket finns i miljöer där partiet söker stöd.

Samma prövning gäller Socialdemokraterna och alla andra partier som säger sig stå för jämställdhet. Ingen ska få nöja sig med att hänvisa till sitt program eller till antalet kvinnor på valsedeln.

Visa vilka strider ni tar! Försvara flickors rätt att delta i undervisning, fritidsaktiviteter och samhällsliv! Försvara kvinnors rätt att arbeta, behålla sin lön, välja partner och lämna en relation! Se till att den som hotas får ett skydd som fungerar! Och ställ samma krav på frihet oavsett vem som försöker begränsa den!

En kvinna har rätt att leva religiöst och traditionellt. Hon har samma rätt att avstå. Det avgörande är att valet är hennes och att hon kan ändra sig. Att kräva detta är att ta hennes rättigheter på allvar.

Det har gjorts insatser mot hedersrelaterat våld och förtryck. Lagar har ändrats och kunskap har byggts upp. Det arbetet ska granskas efter vad det faktiskt ger. Kan fler flickor och kvinnor leva friare och tryggare? Handlingsplaner måste få följder utanför sammanträdesrummen.

Jag tillhör generationen som höjde rösten när kvinnor förväntades hålla igen. Vi vet vad det betydde att få en egen röst och slippa vänta på att en man skulle föra vår talan. Därför tänker jag inte nöja mig med att konstatera att nästan hälften av riksdagens stolar nu upptas av kvinnor.

Kvinnlig makt är ingen garanti för kvinnors frihet. Även kvinnor kan bli bekväma, försvara sina positioner och undvika konflikter som hotar den egna karriären. Det var inte för det vi höjde våra röster.

Till den nya riksdagens kvinnor vill jag därför säga: Ni har fått det utrymme som generationer före er kämpade för. Använd det för dem som fortfarande saknar makt över sina liv.

Fadime kom till riksdagen och berättade vad som stod på spel.

Vilka strider tänker ni ta? Det var inte möbleringen vi ville ändra.

Helene Bergman