För den som följt den svenska arkitekturdebatten de senaste åren framgår två saker tydligt. Dels söker arkitektetablissemanget och deras allierade kulturjournalisterna medvetet fördumma debatten, dels söker de även demoralisera allmänheten som inget hellre vill än se mer ny klassisk arkitektur.

Fördumningen görs på flera vis men främst är det genom språket. Det råder medveten begreppsförvirring där exempelvis stil blandas ihop med det klassiska ramverket. Ingen av Sveriges 50 professorer i arkitektur hjälper till att reda ut begreppen och trots att de sysslar med forskning undersöker de heller aldrig människors preferenser.

Detta görs däremot av opinionsinstitut som har totalt felaktiga definitioner av vad klassisk arkitektur är, vilka trots det alltid visar att majoriteten föredrar allt annat än modernism.

Klassisk arkitektur tilldelas också alltid olika negativa epitet och falska synonymer såsom “gammal stil” som är ett uttryck som ska peka på att det är dåtid och modernism är framtid.

Eftersom modernisterna har journalistkåren i ryggen blir sedan varje reell debatt en uppförsbacke då tid måste läggas på att både förklara begrepp och ståndpunkter om och om igen. Vanligtvis skriver dock journalisterna om Arkitekturupproret utan att fråga oss för att på så vis kunna lägga ord i vår mun.

Denna soppa kombineras med den av modernisterna historiskt framgångsrika strategin att demoralisera allmänheten. Det är svårt för en icke-arkitekt att tro att fulheten som modernistarkitekter gestaltar är avsiktlig och de sistnämnda spelar mer än gärna med.

Vanligast är att ange kostnadsskäl, att det inte går att bygga klassiskt eftersom det skulle bli för dyrt. När det påståendet inte biter längre så hävdas det att det saknas kompetens för att bygga klassiskt. Självfallet vet modernistarkitekterna att inget av dessa påståenden stämmer, men avsikten är inte att föra en ärlig debatt utan att få folk att ge upp sina förhoppningar.

Tack vare Arkitekturupprorets idoga arbete vet dock allt fler människor att inget av det modernisterna säger stämmer. Då börjar debatten närma sig en mer rimlig frågeställning, vilket är varför vi ska eller inte ska gestalta vackra klassiska miljöer.

Arkitektetablissemanget vet att den här diskussion är livsfarlig för dem eftersom de då öppet måste erkänna för allmänheten att de gestaltar fult med avsikt. De yngre sämre mediatränade arkitekterna trampar också regelbundet i klaveret och deklarerar öppet att de har rätt att förfula vår gemensamma miljö, annars är demokratin hotad. De mer seniora är slugare och gör en falsk omfamning och säger sig välkomna mer klassisk arkitektur samtidigt som de räknar kallt med att de kommunala tjänstemännen ska sätta stopp för vartenda klassiskt nybygge.

Till syvende och sist har därför arkitekturen hamnat där ingen egentligen vill ha den, det vill säga hos politikerna.

När arkitekterna har både journalister och tjänstemännen på sin sida är enda chansen för allmänheten att få sin röst hörd genom modiga politiker. Det är olyckligt eftersom det ställer hårda krav på politiker att sätta sig in varje enskilt projekt och hårt driva igenom övertydliga gestaltningskrav som inte lämnar utrymme för konstnärlig kreativitet. Det senare är en konsekvens av att det inte går att ha allmänna riktlinjer eftersom relativistiska arkitekter och tjänstemän kan se klassisk arkitektur i en betonglåda.

En lösning på detta är att systematiskt byta ut tjänstemän som motarbetar klassisk arkitektur och ersätta dem med sådana som gör tvärtom eftersom de senare kommer se till att riktlinjer blir värda något. Det är en bra lösning men det krävs en mycket modig man eller kvinna för att genomföra detta då media uniformt kommer likställa en sådan politiker med Trump, Hitler och Stalin. Men det kanske är värt det när man blir älskad av en allmänhet som tröttnat på postmodernistiska lådor. Jag hoppas det i alla fall.