Linnea Klingström: Minnet av våra förfäder

Linnea Klingström skriver om glädjen i att vila i minnet av våra förfäders arbete och liv. Gå ut i naturen, eller i det gamla odlingslandskapet och låt stenmurar och uppbrutna åkrar skänka vila och tröst. 

Ibland behöver man återvända till svenska hembygden och ta en promenad längs åkrarna och tänka på något helt annat än vår mångkulturella samtid. Man kan behöva vandra genom förflutenhetens landskap och vända blicken inåt, bakåt, till det som varit och fortfarande finns kvar. Till något stabilt och tryggt.

Så jag gör just det. Jag flyr sprängningarna och raketerna i stan och besöker min hembygd i Dalsland. På en promenad genom det snötäckta odlingslandskapet där jag tillbringat min barndoms alla somrar får syn på den. Stenmuren. Jag har såklart sett den förut, men ändå aldrig riktigt SETT den. Tung och snötäckt slingrar den sig mellan åker och äng som en symbol för den mänskliga kraften och mödan. Händerna som byggde den har sedan länge återvänt till myllan. Dess syfte har gått förlorat sedan årtionden och ersatts av elstaket.

Men muren står kvar som en symbol för dem som levde här en gång. Stenmuren är ett minnesmonument över våra förfäder. När Otto von Friesens höll sitt inträdestal till Svenska akademien år 1929 kallade han stengärdesgårdarna för ”Sveriges stoltaste och blygsammaste nationalmonument”. Det ligger något i det.

Stenmuren är en tyst och åskådlig påminnelse om gångna släktled. Våra förfäders liv och strävan finns fångat i stenmuren, med vilande ljud från spett och händers kraft. Om jag blundar kan jag nästan höra männens ilskna rop över stenarnas tyngd och de glädjefulla skratten när kvinnorna kommer med varmt kaffe och kall kärnmjölk för en stunds vila på odlingsrenen. Jag hör spetten slå mot stenen, hör hästar och män frusta; ett eko av all den strävan som inkapslats i muren. Minnen av generationers idoga kamp och slit med den stenbundna marken.

I all vår ansträngning att göra Sverige bättre, att skapa en bättre framtid för nästa generation, glömmer vi ofta att titta bakåt. Kring de som format vår kultur och vårt land sluter sig så ofta tystnaden. ”De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss” skrev Wilhelm Moberg i sin essä Svensk strävan 1941. Stenmuren påminner oss om det.

När tyngden av aldrig sinande nyheter om sprängningar, förfall och förlust blir för stor: ta en promenad i din hembygd, eller gå ut i naturen, mot skogarna och odlingslandskapen. Ta ett djupt andetag och blicka ut över ett landskap där förfädernas kraft ännu vilar i stenarnas odlingskantade fredshägn. Saknar du möjlighet till just det, som jag själv ofta finner mig göra, vet jag av erfarenhet att det funkar lika bra att titta på Utvandrarna från 1971.

Låt mig avsluta med att återigen citera ur Mobergs Svensk strävan: ”Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här. Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund”. Han har inte fel – fråga stenmuren.

Linnea Klingström,
Kulturvetare och andra vice ordförande i föreningen Gimle