Rebecca Weidmo Uvell: Peta eller toppa laget?

Varje gång ett parti flyttar en enda individ någonstans, heter det alltid att folk petats märkligt nog. Inte att andra personer befordras, för så kan man ju också se på saken. Eller att partiet i fråga helt enkelt gör en omorganisering för att laget har ändrats efter ett val och man alltid vill toppa sitt lag.

Extra vanligt är valet av ordet ”petning” när något av partierna till höger gör någon slags förändring, medan vänsterpartiernas rumstrering sällan ifrågasätts på samma sätt. Jag minns inte att det blev nyheter om petning när Magdalena Andersson lät då rätt okända Teresa Carvalho bli rättspolitisk talesperson, och både Shekarabi och Johansson sidsteppades.

Därför ska vi också ta nyheten om att Sverigedemokraterna petar olika människor, när de nu utser sina ledamöter i utskott, med en nypa salt.

Det är vänstermedias beskrivning av en naturlig process efter ett val, som dessutom gick dåligt för just SD. Tappar man nästan 3 %-enheter så försvinner inte partistöd utan många från riksdagsgruppen, och det är lätt att missa att detta i sin tur innebär en minskning på 15 % eller 11 platser i riksdagen. Dessutom kommer nya personer in i alla partiers riksdagsgrupper varje val, och andra slutar självmant.

En gång i tiden var Socialdemokraterna ledande i just petningar. Dåvarande statsminister Göran Persson älskade nämligen att rumstera om i inte bara riksdagsgruppen och utskottsposter utan även i regering. Han kallade regelbundet till presskonferens under sina hela 12 år som statsminister för att meddela att något department plötsligt flyttats till någon annan ministers portfölj eller att någon minister bytts ut. Peta eller ett sätt att toppa laget?

Förmodligen allra mest ett sätt att kontrollera sitt parti och se till att alla alltid var lojal med ledaren men en direkt konsekvens blev just att många personer prövades och fick chansen.

Sedan 2006 har dock just Socialdemokraterna inte toppat sitt lag över huvud taget. Det är samma gamla trötta snart pensionsmässiga gäng som halvsover i TV och som Andersson har att välja på sin ministrar. Det är också skälet till att det hemska ryktet om att Löfven kan bli utrikesminister florerar – det vore höjden på beviset att partiet inte har en enda vettig ny person att presentera.

Hade däremot Magdalena Andersson passat på att använda tiden i opposition att just peta personer, lyfta fram nya och etablera dem hade hon istället för att idag bara ha just Carvalho och Lawen Redar som nya namn kunnat presentera framtiden för Socialdemokraterna.

Istället skickas trötta Ygeman fram och värdelösa Morgan Johansson står i kulisserna redo att hänga upp rocken på Justitiedepartementet för år 13-16 som socialdemokratisk minister.

Sverigedemokraterna gör helt rätt i att se vilken laguppställning man har, sätta rätt person på rätt plats de kommande åren och sedan börja det rätt svåra arbetet att ta reda på dels vad man gjorde för fel, dels hur man ska rätta till detta till valet 2030.

Om något visar det att partiet trots sina unga år i svensk politik mognat rejält och besitter betydligt större ansvarsförmåga och självinsikt än gamla trötta Socialdemokraterna.